Henrik Jalalian: Wallenberg röstar säkert rött i hemlighet

När Northvolt kollapsade såg man en illa dold skadeglädje från politiker och debattörer på den borgerliga kanten. ”Där ser ni, den gröna industrin är en bubbla.”

De gröna satsningarna i norr har verkligen väckt högerns vrede och hån.

Det är lite tragiskt när man tänker på det. Numera kan deras näringspolitik sammanfattas med att det är jättebra att staten stöttar företag när det gäller städning och villarenovering (rut och rot) men om staten stöttar industrin och framtidens teknik är det tydligen oförblommerad kommunism.

Men det är klart, en stor framgångsrik industri med välavlönade industriarbetare, lägger grunden för en mer jämlik klasstruktur. Att öka användandet av hushållsnära tjänster gör motsatsen.

Den som främst personifierar denna högerlinje är debattören Henrik Jönsson. Han har kallat de gröna satsningarna för "fantasiekonomi" och ”gröna ponzibedrägerier”.

Det är förstås symptomatiskt att denne Jönsson själv stöttats ekonomiskt av friskolemiljardärerna makarna Bergström. Vad vi ser är hur det parasitära näringslivet – de som gör vinst på våra skattepengar och kallar det för ”effektivisering” – kampanjar mot det näringsliv som faktiskt bidrar med någonting.

Tankesättet har spritt sig till politiken, med SD främst i ledet. Till Dagens Industri kunde Sverigedemokraternas Oscar Sjöstedt bekräfta att statliga stöd till det gröna stålbolaget Stegra skulle stoppas, genom en sidoöverenskommelse alla Tidöpartier stod bakom. SD anser att de gröna projekten i norr varken ska stöttas av pensionskapital eller skattepengar.

Till detta kan vi lägga energipolitiken. Trots allt prat om kärnkraft har de inte lyckats leverera någonting – däremot har de stoppat stora vindkraftparker till havs och kvävt investeringsviljan i det förnybara.

Ebba Busch fick till slut nog av den egna politiken och gick i taket när försöken till en blocköverskridande energiöverenskommelse sprack (den tidigare överenskommelsen drev dock KD på för att lämna). Hon anklagade SD och M för att sabotera överenskommelsen. Inte av sakpolitiska skäl utan av taktiska – de tycker helt enkelt att  kärnkraften är en bra valfråga. Om den byggs eller inte spelar inte så stor roll. Det är nog en korrekt analys av SD och M:s drivkrafter.

Personligen tror jag att ny kärnkraft vore idioti, men näringslivet bryr sig främst om förutsägbarhet. De vill ha tydliga och långsiktiga spelregler – men från höger får de bara politiskt spel.

Näringslivet har till slut börjat tröttna på högern, som visat sig mer intresserad av kulturkrig än industri. Det har varit på gång länge, inte minst när vissa företagare lyft frågan om att lämna organisationen Svenskt Näringsliv, eftersom de inte anser att sänkta skatter till varje pris är det bästa för Sverige.

Men detta har varit små uppstickare. Nu verkar även det stora lejonet, familjen Wallenberg ha tröttnat. Det är troligen i det ljuset vi ska se att ett konsortium ägt av Wallenberg nu går in som huvudägare i Stegra, för att göra grönt stål.

Det är ett investeringsbeslut – men också en markering. De gröna satsningarna får inte misslyckas. Det skulle sänka Sverige som industrination. Wallenberg sätter 15 miljarder och sin heder i pant för att visa andra företag – men framförallt politiken – att detta behöver vara långsiktiga satsningar.

Jag är övertygad om att Wallenberg i största hemlighet lägger en röst åt vänster i valkuvertet. Förmodligen på S, de har trots allt i decennier hållit varandra i handen utan att någon förstört stämningen med ifrågasättanden av att en familj äger halva näringslivet. Eller möjligen MP, efter att Dagens Industri beskrev partiet som de nya industrivännerna. De har ju bekantat sig med vänstern på partiets ”regeringsskola”, men en sådan röst är nog utesluten inte minst på vidskepliga grunder. Man vill ju inte riskera att tidigare generationer Wallenberg börjar spöka i familjeresidenset, folk har blivit hemsökta för mindre.

Men industrihatarna i högern kan de ju i vart fall inte rösta på.

För samtidigt som denna fars utspelar sig storsatsar Kina på allt det som är framtiden med stora statliga subventioner. Timbros räkneekonomer har kommit på att sådant alltid är ineffektivt.

Det stämmer inte och det enda som håller billiga kinesiska elbilar borta från marknaden är Europas tullar. I övriga Europa talar man nu om att stat och näringsliv behöver kroka arm för att inte hamna hopplöst på efterkälken.

Och så har det alltid varit. Det oreglerade och ensamma näringslivet är bra på att skapa finansbubblor och Voi-cyklar. Men industriutveckling kräver ofta den typen av långsiktighet, spelregler och djupa fickor som staten kan bidra till.

Europa måste komma på ett sätt att skapa grönt stål och batterier. Både för klimatpolitikens skull men också för att ha kvar någon industri. Det kräver långsiktighet – och att vissa satsningar måste tillåtas att misslyckas.

Annars slutar det med att rut-företagen, Henrik Jönsson och makarna Bergströms friskolor är de enda företag vi har kvar.