Volvo fick, för några veckor sedan, statliga pengar för att permittera medarbetarna på avdelningen för teknisk utveckling. Nu varslar Volvo 4 000 anställda om uppsägning. Vd: n säger att man ska bli ”grönare”.
Byd har inte stängt utvecklingsavdelningen och har inte bara ambitionen att bli ”grönare”. Man har en tydlig vision:
”Under dagen fångar solceller energin från solen; på natten levereras elen från ellager till hushållen. Elektriska fordon på gatorna och Sky-rail längs gröna stråk binder samman städer utan utsläpp och utan föroreningar. Vi erbjuder möjligheter till ett bättre liv. Vi ser en ny energiframtid komma.”
Så skriver man – och så gör man.
Sveriges och Göteborgs trafikpolitik är nu mer än någonsin industripolitik, skrev jag 2017. Byd har sitt huvudkontor i Shenzen, en stad med 15 miljoner innevånare och cirka 20 000 bussar. Alla bussar i Shenzen är nu elektriska. När Göteborg hade sin första elbuss för fem år sedan var självgodheten monumental. 2019 skaffade Göteborg 30 elbussar, och säger att man siktar på att ha bara elbussar i staden – men först om tio år.
Kommer Volvo finnas kvar då?
Den teknikkonservativa politiken i Sverige ger oss onödigt dålig livsmiljö och förstör vårt internationella miljörykte. Men konservatismen är också ett hot mot vår ekonomiska framtid. Utan argument påstår den svenska politiska och ekonomisk maktens företrädare att vi måste låta Preem dubbla sina koldioxidutsläpp, för annars görs det någon annanstans, och att vi måste ha dyr kärnkraft för att kunna möta den ökade efterfrågan på el som orsakas av att billig solenergi konkurrerar ut fossila bränslen.
Den utvecklingsfientliga politiken kommer att drabba framtida svenska medborgare genom att företag och staten nu investerar fel med lånade pengar. Det blir sämre välfärd och högre skatter i framtiden.
En av världens mest framgångsrika investerare under de senaste decennierna har varit Warren Buffet. I maj beslutade han att sälja hela aktieinnehavet i American Airlines, Delta Airlines, Southwest Airlines och United Airlines. Efter coronakrisen kommer flyget inte tillbaka till samma nivå som före krisen, människor har lärt sig arbeta utan att flyga, och medvetenheten om risken för ytterligare, och farligare, pandemier kommer bidra till bestående minskning i flygandet.
Svenska regeringen vill istället investera fem miljarder kronor i SAS. Redan före pandemin har SAS varit en dålig investering. Inga aktieutdelningar, usel lönsamhet. Trots att regeringen sagt att man ska rädda bolaget är aktien värd mindre än tio kronor. Hela bolaget skulle kunna köpas för fyra miljarder. Hur stor andel ska skattebetalarna få för fem miljarder kronor?
Argumentet för att skattebetalarna nu ska investera är att det är ”naturligt att svenska staten tar ansvar i denna kris”. Detta tycks nu också vara ståndpunkten hos partier som annars argumenterat för att staten inte skall äga bolag.
Den ekonomiska rationaliteten hos medborgarnas företrädare i fallet SAS avgörs av om aktierna värderas rimligt. Det kommer vi kunna avgöra genom att se om de privata storägarna, Wallenbergs stiftelse och Gerald Engström, lockas att också investera lånade pengar till samma aktievärdering. Om det är en bra investering är deras deltagande minst lika ”naturligt” som skattebetalarnas.
Om staten instället investerade pengar i framtidsinriktade företag som utvecklar solceller, elektriska flygplan eller förarlösa lastbilar skulle staten kunna tjäna pengar i framtiden som skulle kunna förbättra välfärden och sänka skatterna. Samtidigt skulle vi snabbare få industrier som kunde sälja sina produkter både i Sverige och till andra kunder i världen.
För framtidens företag finns privata investerare som ser att det är lönsamt. Men coronakrisen har gjort att det är färre som har pengar att investera. Utvecklingen i de svenska teknikföretagen saktar därför ner. Länder med ambitiösa företag och rationell industripolitik kan dra ifrån. Kanske kommer de också att köpa några de viktigaste teknikföretagen i Sverige. Just de företag vars teknik hjälper företag som Byd att förverkliga sina visioner.
Det finns sådana attraktiva företag i Sverige som alltför få i det svenska etablissemanget förstår. Sådana som kan tillverka komponenter av kiselkarbid för elektronik i bilar och elsystem, grafenteknologi för lättviktsprodukter och kylning av elektronik, informationsteknologi för mindre miljöskadliga el- och transportsystem.
Pratet om att bidra till att lösa klimatkrisen när man hanterar pandemins ekonomiska konsekvenser är ännu bara prat. Sverige måste hänga med när världen elektrifieras med billig förnybar el. Att då betala företag för att stänga utvecklingsavdelningar är inte klokt.
