Ellen Haglund: Vikten överskuggar vikten av allt

Jag tittar på tv och ser Katrin Zytomierska håna feta som vågar existera utan att skämmas. Jag läser om hur Stina Wollter gråter över att hennes livsbejakande dansklipp på Instagram används som avskräckande exempel i Malou von Sivers morgonsoffa. Jag ser hur människor som försöker förklara att detta tjockisförakt är skadligt för såväl individer som samhället i stort, enbart möts med ett: ”Men faktum ÄR att fetma är skadligt…” Som att det är ett universalargument som kan trumfa vilken fatshaming som helst. Och det värsta är att även de som man förväntar sig ska vara på ”rätt” sida förlorar all rim och reson när det kommer till den otroligt känsliga frågan kring hur mycket kött folk har på kroppen. DET är det mest skrämmande. Den totala förvirringen kring hur stort samhällsproblem andra människors vikt är. 

Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar överstiger vida den ohälsa som är kopplad till övervikt eller fetma. ”Men faktum ÄR ju att fetma är skadligt…” är rätt irrelevant för de barn som inte vill gå till skolan för att de mår så psykiskt dåligt där.