Jag såg nyligen filmen ”Never let me go”. Filmen som bygger på boken med samma titel av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Bakom titeln, som skulle kunna vara namnet på vilken dussinfilm som helst där pojke möter flicka och sedan lever de lyckliga i alla sina dagar, döljer sig en historia om hur långt vi är beredda att gå för att utnyttja varandra som människor.
Huvudpersonen Kathy H växer upp på en internatskola. Det visar sig att barnen på skolan inte har några föräldrar, de har heller aldrig haft några. De är kloner som har tagits fram med ett enda syfte, att donera organ till andra, icke-klonade människor. På detta sätt förlängs livet för de icke-klonade människorna och tidigare dödliga sjukdomar går plötsligt att bota.
Det här är en historia som kryper under skinnet och väcker tankar om vems hälsa som är värd att bevara. När jag några dagar senare får rapporten Liv och hälsa i Mellansverige 2017 i händerna slår det mig att detta att vissa får offra sin hälsa och sina liv för andra faktiskt pågår i Sverige i dag.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Liv och hälsa-rapporten undersöker livsvillkor, levnadsvanor och hälsa hos befolkningen i 55 kommuner i Uppsala, Sörmlands, Västmanlands, Värmlands och Örebro län. En del går åt rätt håll. Till exempel är det en lägre andel av totalbefolkningen som röker och som är riskkonsumenter av alkohol. Men rakt igenom allt som mäts i rapporten skär klassklyftan.
Det är tre gånger så vanligt att personer med låg utbildning röker än att personer med hög utbildning gör det. Det är nästan dubbelt så vanligt bland lågutbildade att vara fysiskt inaktiva som bland högutbildade. Fetma, som ökar kraftigt överlag, drabbar var femte med låg utbildning, jämfört med var tionde bland högutbildade. Personer som upplever någon av de riskfaktorer som leder till ohälsa, som stress, sömnsvårigheter, att inte kunna betala sina räkningar och att vara arbetslös har 70–80 procents lägre chans att ha en god hälsa jämfört med personer som inte har dessa riskfaktorer. Och de hänger alla tätt ihop med vilken utbildning du har, vilken utbildning dina föräldrar har, ditt arbete, din ekonomiska situation, hur du bor, vilken kontroll du har över din situation och vilken tillgång till vård du har. Kort sagt hänger de ihop med klass.
Och klyftorna ökar. Vissa får det bättre, men många halkar efter. I Stockholm, där klyftorna är djupast, får det så groteska konsekvenser som att en högutbildad Danderydsbo lever i genomsnitt 18 år längre än en lågutbildad person i Vårby.
I somras presenterade Kommissionen för jämlik hälsa sitt förslag för ett långsiktigt arbete för en god och jämlik hälsa. Kommissionen konstaterar att det inte bara går att säga åt individerna att ta hand om sig bättre, äta mer grönsaker och motionera. Problemet är strukturellt. För en mer jämlik hälsa behöver vi mer likvärdiga livsvillkor och möjlighet till sådant som en god uppväxt, en bra utbildning, ett gott arbete och en rimlig försörjning. Och bland de förslag som kommissionen lämnar till regeringen finns satsningar på en jämlik barnhälsovård, en förskola för alla av hög kvalitet, en likvärdig skola som tidigt motverkar skolmisslyckanden, ett socialförsäkringssystem som täcker upp för förlorad inkomst eftersom vi alla kan bli sjuka eller arbetslösa, bra bostäder till ekonomiskt överkomliga kostnader, en mer jämlikt deltagande i demokratin och en hälso- och sjukvård som ska präglas av ett systematiskt jämlikhetsfokus.
Om vi lyckas med detta finns det en chans att vi klarar Världshälsoorganisationens (WHO) mål att utjämna hälsoskillnaderna inom en generation. Men det är bara att konstatera att nuvarande och kommande regering har ett tufft arbete framför sig. Verkligheten ser just nu ut så att fattigdomsgapet för barn i Sverige ökat kraftigt jämfört med andra länder i EU och OECD. Andelen hushåll med låg ekonomisk standard har ökat sedan slutet av 90-talet. Socialförsäkringssystemet svajar. Och samma dag som Skolverket presenterade en rapport som visar att elevernas klassbakgrund blir allt viktigare för hur de ska lyckas i skolan kom Cancerfondens omskakande rapport som visar att 2 900 lågutbildade cancerpatienter dör i onödan varje år. Hade de fått samma behandling och bemötande som högutbildade patienter hade deras liv kunnat räddas.
Vi kan konstatera att vi lyckligtvis inte klonar fram levande organdonatorer, det är fortfarande fiktion. Men sanningen är att i Sverige i dag kan vi redan på BB se vilka barn som har goda chanser att leva ett långt och friskt liv och vilka som inte har det.
