Nej, se inte den här texten som ett försök att styra debatten mot ett relativiserande stickspår. Vänsterpartiet måste hantera utbrott av antisemitism. Måste. Så är det bara. Och jag kopplar det inte ens till att kunna sitta i en rödgrön regering eller inte, utan bara till att det inte kan finnas något annat för ett parti som vill vara konsekvent i sin antirasism.
Jonas Sjöstedt säger en hel del klokt om den saken när han blir intervjuad av Dagens ETC. Självfallet försöker våra politikreportrar även få perspektiv från dem som inte alls tycker som Sjöstedt, men de har visat sig ovilliga att ställa upp. Tyvärr. Det kan vara värdefull information för den fraktion som menar att Dagens ETC är ”liberalsionister” för att vi insisterar på att det är fullt möjligt att starkt fördöma Israels krig – och simultant granska antisemitism som inbillar sig konspirationer eller rätt och slätt inte kan hålla isär Israels massmord från svenska judar.
Men.
Ja, det kommer ett men.
En markering behöver göras.
För just nu tvångsmatas vi som franska gäss med fetast möjliga hyckleri.
Jimmie Åkesson skriver på plattformen X:
”Vänsterpartiet saknar helt trovärdighet när det kommer till partiets enorma problem med antisemiter. Detta är alltså en avgörande del av oppositionens tänkta regeringsunderlag. Magdalena Andersson har en hel del att klargöra.”
Han som precis firade sitt 20-årsjubileum som partiledare med andra veteraner, där samtliga anser att svenskarna utsätts för kulturmarxism och stora folkutbytet – vi vet var de teorierna till sist slutar: judar, ofelbart judar – och där Björn Söder utmärkt sig genom att varna för att George Soros styr Europa via osynliga marionettrådar, och genom att ifrågasätta om ”judisk identitet” ens är förenlig med att vara svensk.
Ska vi på allvar bekämpa antisemitism?
Då är det naturligtvis omöjligt att bortse från Sverigedemokraternas kroniska övertramp.
Det är väl bara Benjamin Netanyahu som tycker motsatsen, eftersom han prioriterar att bygga allians med europeiska högerradikala framför att hålla begreppet antisemitism utanför sina egna ambitioner och nationens ockupationspolitik.
Eller inte bara Netanyahu, vi har ju Tidö också, som är beredda att offra vad som helst och vem som helst för att slippa bryta mot den lilla klausulen att avtalets undertecknare aldrig ska kritisera varandra, knappt ens när Jimmie Åkesson jämför TV4 med nazisternas propagandaboss.
Det skaver.
Som en kall tub långt ner i halsen.
Vänsterpartiet förtjänar granskningen.
Sverigedemokraterna ska däremot inte få komma undan, vilket svek det vore mot alltmer utsatta judar om det som sker inom Vänsterpartiet exploateras för att låta Jimmie Åkesson slippa undan.
Som sagt, det handlar om återkommande och grov antisemitism.
Han är fortfarande brun där under fötterna.
Oavsett hur många bastu- och kallbad det blir med hans gamla härliga grabbgäng.
Tror ni att vi kommer tolerera den sortens hyckleri?
Tror ni att vi inte ser vad ni gör, och har gjort senaste åren?
Expressens ledarsida som fullt rimligt går hårt på Vänsterpartiet, men parallellt börjar propagera för att det hög tid att fila ner den sista tröskeln och låta Sverigedemokraterna kliva in som fullvärdig part i en regering.
Alla ministrar som bildar front mot Vänsterpartiet men aldrig, aldrig, aldrig mot Sverigedemokraterna.
Maria Malmer Stenergard (M) skriver på X:
”Splittringen i Vänsterpartiet visar att stora delar av partiet inte har några röda linjer mot antisemitism. Dock har jag varken sett eller hört någon från Socialdemokraterna uttala sig som om det oacceptabla beteendet hos deras samarbetsparti. Har Socialdemokraterna några röda linjer?”
Det får gärna Magdalena Andersson besvara, men då borde rimligen utrikesministern redogöra för sina egna och Moderaternas röda linjer, det är trots allt hennes egen chef som bundit sig själv till löften han gav till Hédi Fried, med personlig erfarenhet av vad som sker när ingen bromsar de krafter som fungerade som en inspirationskälla när Sverigedemokraterna kom till världen.
Sedan har vi Mats Persson (L), arbetsmarknads- och integrationsminister, som skriver långa trådar om Vänsterpartiet och antisemitism:
”Vänsterpartiet har blivit en fristad för judehat. Det är uppenbart att Nooshi Dadgostar har tappat kontrollen över sitt parti. Judehatet är knappast ’enskilda misstag’, utan snarare partikultur. Frågan måste ställas: klarar Dadgostar av att göra upp med antisemitismen i V?”
Igen, det är fullt legitimt att reagera mot antisemitism.
Var den än uppdagas.
Men det kräver något slags konsekvent hållning.
Persson går snarare genom tillvaron med ena ögat stängt. Då blir hans frivilligt halvblinda engagemang ett taktiserande, ett försök att göra partipolitik av något som måste vara en princip.
Dagens ETC har kartlagt vad som får Persson att ta till sina sociala medier för att stämpla antisemitism. Mönstret är uppenbart. Han bryr sig bara om antisemitism när den kan härledas till Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Eller till Palestinarörelsen och muslimerna.
Sverigedemokraterna?
Tyst. Med enstaka undantag. Och då menar jag verkligen enstaka, senast jag kan se att han reagerade var i april 2023 när Elsa Widding gått på en konferens med antivaxxare som jämfört vaccin med Förintelsen. Sedan dess har Sverigedemokraterna fortsatt göra bort sig, ackompanjerade av Perssons påfallande likgiltighet.
Jonathan Leman på Expo hade rätt när han tidigare år kallade Sverigedemokraterna för ”det parti i riksdagen som både historiskt och idag är mest belastat av antisemitism”. Han adderade::
”Den selektiva inställning till antisemitism, som finns både till höger och till vänster, där frågan förvandlas till ett slagträ mot politiska motståndare är destruktiv. Den tyder inte heller på något större intresse för hur antisemitism kan motverkas eller hur den drabbar judar i Sverige idag.”
Det är exakt vad som sker just nu.
Det är så ansvarslöst.
Det är så förbannat cyniskt.
