BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Är du kvar? Ok, de 36 procent jag pratar om är ökningen av administrativ personal i Sveriges landsting. Mellan 2010 och 2017 blev administratörer och ledningspersonal 36 procent fler. Detta samtidigt som vårdpersonalen, däribland sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker, under samma period endast ökade med två procent. Personal finns alltså i vården, bara inte där de behövs som mest. Siffrorna har tagits fram i en utmärkt granskning som Vårdförbundets tidning Vårdfokus har gjort. Fler styr, kontrollerar och mäter – färre vårdar.
Samma tendens ser vi inom andra välfärdsområden. Patrik Hall, professor i statsvetenskap, skrev i höstas på DN Debatt om hur chefer och administratörer inom välfärdens olika områden blivit allt fler samtidigt som personalgrupper som sysslar med kärnverksamheten inte alls ökat i samma utsträckning, i vissa fall har de till och med blivit färre. Han menar att det finns klara belägg för att gruppen ”managementbyråkrater”, som ägnar sin tid åt ledning och styrning, kommit att dominera allt mer. Han skriver:
”Alltfler personer ägnar alltmer tid åt att utforma dokument om vad andra ska göra och hur denna verksamhet ska kontrolleras, snarare än att utföra själva verksamheten. Förlorare blir kärnverksamheter som exempelvis utbildning, vård, omsorg och brottsbekämpning.”
Han har tidigare påpekat, i ett kapitel i boken ”Nordic lights: work, management and welfare in Scandinavia”, att managementbyråkratin blir ett sätt att låtsas att den gamla byråkratin inte finns. Men vid en närmare titt gör de marknadsinspirerade styrteknikerna att byråkratin växer, eller till och med tar över.
Det vi ser är inte den tunga statliga byråkratins harvande, det är marknadsanpassningens.
För bilden stämmer inte. Bilden av byråkrati signalerar krångel och en trögrörlig stor stat. Samtidens ledmotiv säger oss att byråkrati är något vi kastar av oss i takt med att statens ägande krymper och mer och mer underställs den fria marknaden, eller när offentlig verksamhet ”marknadiseras”, blir mer effektiva och hämtar sina styrmetoder från näringslivet. I själva verket förhåller det sig tvärtom. Samhället har inte blivit mindre byråkratiskt i takt med nyliberalismens genomslag, utan mer byråkratin ser bara annorlunda ut.
David Graeber kallar det, i boken ”Reglernas utopi – Om teknolgi, enfald och byråkratins hemliga fröjder”, till och med för liberalismens järnlag. Han menar att allt tal om ”avreglering” när det gäller marknadsutsättning av offentlig verksamhet är en bluff, det handlar i stället om ”omreglering”, som i sin tur för med sig fler regleringar, och mer pappersarbete. Som ett exempel på denna järnlag tar han Sovjetunionen som efter upplösningen och den totala marknadsanpassningen lyckades åstadkomma en dramatisk ökning av antalet byråkrater.
I boken ”The tyranny of metrics ”av Jerry Z Muller, som kom ut tidigare i år, beskrivs hur fixeringen vid att mäta prestation i västvärlden har slagit igenom inom allt från sjukvård och poliskår till universitet, och hur det förvrider verksamheterna – eftersom allt inte går att mäta, och det som går att mäta ibland inte är det relevanta. Plötsligt strävar man efter att uppfylla de mätbara målen, medan värden som är svårmätbara knuffas ut. När det finns pengar med i spelet uppstår dessutom ofta fusk, som vi sett i Sverige exempelvis när det gäller betygsinflationen på friskolorna.
Graeber efterlyste med sin bok en byråkratikritik från vänster. Högern har haft monopol på byråkratikritiken och deras lösningar leder helt fel. Det är dags att ta upp stafettpinnen.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
