Jag hoppas att denna typ av frispråkighet från forskarsamhället kommer att göra avtryck. För hycklare räddar inte planeten.

Nu har vi chansen. Representanter för världens länder samlas i Dubai 30 november–12 december för FN:s klimatmöte COP28. Två frågor är särskilt i fokus på årets möte: översynen av det globala klimatarbetet och utfasningen av fossila bränslen.

Regeringen skriver på sin hemsida att Sveriges huvudbudskap i det globala klimatarbetet inför COP28 är brådska och möjligheter – bråttom utifrån vetenskapen, möjligheter utifrån vad omställningen ger i termer av jobb och tillväxt. Regeringen sätter också ord på att G20-länderna står för 80 procent av globala utsläpp och därmed har ett särskilt ansvar att minska sina utsläpp.

Så fint det låter. Det skulle kunna inge hopp. Men i praktiken har vi en regering som för en politik som ökar utsläpp.

EU kommer att ha en gemensam linje på COP28-mötet och när Europeiska rådet presenterar denna linje kan det också låta hoppfullt: Det talas om de möjligheter som följer med ambitiösa klimatåtgärder och vikten av att säkerställa ”en rättvis omställning [...] som inte lämnar någon utanför”.

Att inte överstiga 1,5-gradersmålet är ambitionen. Men hur har det gått hittills? De nationellt framtagna målen är inte tillräckliga för att nå målet, konstaterar rådet.

Vackra ord, alltså – bakom dem en verklighet som går i en annan riktning. Som leder till fler extrema väderkatastrofer, fler döda och fler klimatflyktingar.

Vi tillhör kategorin hycklare. Så beskrivs EU-länderna i studien från forskare vid Lunds universitet, som sammanfattar och analyserar COP-mötenas historia 15 år tillbaka. En röd tråd blir synlig. Länder med större ekonomisk makt har större inflytande över förhandlingarna på mötena, på bekostnad av fattigare och mindre utvecklade länder. Denna makt tar sig uttryck på olika sätt. Ju rikare ett land är, desto fler delegater kan det till exempel skicka till COP, vilket innebär att det kan vara aktivt i alla parallella sessioner. Kina skickade exempelvis 233 delegater till COP15 i Danmark 2009, jämfört med Haiti som skickade sju och Tchad som skickade tre personer.

Doktoranden Lina Lefstad, som jobbat med studien, påtalar också hur delegaterna från fossilindustrin blir fler för varje år. Förra året närvarade 636 delegater på COP27 i Egypten. Civilsamhället och ursprungsbefolkningar närvarar inte i samma utsträckning, vilket innebär att de har mindre möjlighet att bygga allianser och föra fram sina åsikter. Detta får konsekvenser för vilka perspektiv som hörs på COP, menar hon.

Medan de i kategorin radikalerna, som omfattar exempelvis små östater och civilsamhället, kämpar för progressiva åtgärder för att hantera klimatförändringarna, ser opportunisterna, som omfattar Saudiarabien och Indien, klimaträttvisa som ett historiskt ansvar och hävdar sin rätt att utvecklas ekonomiskt, trots stora utsläpp. Hycklarna, där EU-länderna, Kanada och Norge, ingår, erkänner sitt bidrag till klimatförändringarna, men har hittills gjort mycket lite för att uppfylla sina löften. Undvikarna, som omfattar USA och Ryssland, blockerar rättvisekrav som ställs av andra och ser idén om rättvisa ”som alltför normativ”.

Vad blir konsekvensen av detta, av att de så kallade radikalerna får minst utrymme att påverka? Studien visar helt enkelt att ”rika länder gynnas och fattiga missgynnas”. 

Men ingen gynnas i längden av klimatkrisen. Ingen. 

Det är dags att sluta hyckla.