Ledare. Veronica Palm.

2018-10-02 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Vi har inte råd att kriga mot våra kroppar

Det måste vara slut nu.

"När du andas in ska du fylla magen med luft och låta den växa”, sa yogainstruktören. Så länge jag kan minnas har jag gjort tvärtom. Mot naturens vilja har jag sugit in magen vid varje andetag. Jag håller in magen och motarbetar min kropps vilja att ta in syre och att leva.

Varför gör vi så? Varför tuktar, skammar, skadar och hatar vi våra kroppar?


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag har gjort mycket dumt i mitt liv, men att föra ett dagligt krig mot min kropp är nog det dummaste. Har prövat nära nog varje bantningsmetod och dyra krämer, piller och kurer, men alltid utan någon större effekt. Grundmaterialet är detsamma och det materialet har jag hatat, dolt och förvrängt. Aldrig har jag varit nöjd. Aldrig. Orimligt mycket av min tid och kraft har gått åt till att försöka efterlikna en retuscherad idealbild med skadligt lågt BMI. Att det så klart inte har lyckats har spätt på skam och självhat. Kanske är det inte bara det dummaste jag gjort utan också det jag skäms mest över. En modern feminist ska ju absolut inte bry sig om sitt utseende, men samtidigt förväntas hon inte se ut som en fotriktig 1970-talsfeminist, utan vara snygg på det där slanka, friska och starka sättet.

Inte nog med att den retuscherade idealbilden suger kraft, tid och pengar, den begränsar våra liv också. Kvinnor idag blir inte snörda så de svimmar så som överklassen för 150 år sedan, men vi bär ändå den osynliga korsetten allt för ofta. När vi håller oss inom normen så går, står och sitter vi på ett medvetet och begränsande sätt. Vi håller ihop kroppen och tar så lite plats som möjligt. När vi inte gör det, när vi fulhoppar bomben i bikini med större eftersvall i låren än i vattnet, och låter kroppen vara naturlig hamnar vi utanför normen. Normen är onaturlig och onormal.

De senaste åren har en rörelse av kroppsaktivister vuxit fram. Coola, unga kvinnor som visar upp sin kropp och tar plats även om deras BMI inte ligger på gränsen till undernärd. Jag har imponerats och samtidigt känt mig väldigt gammal. De tar en kamp som inte fanns på kartan för oss som blev vuxna på 1990-talet och de gör det med styrka och glädje. Nu börjar också vuxna kvinnor ta plats och berätta om självhatet och skammen. När Stina Wollter dansar för att hennes kropp vill och hon mår bra, då mår jag bra. När Mia Skäringer gör en hel teveserie om hur hon tröttnat på att göra om sig, då blir jag stark. Än mer förstår jag vikten av de unga coola kroppsaktivisterna. Om deras instagramkonton ger unga kvinnor möjligheten att spegla sig och må bra (som Wollter och Skäringer gör med mig) då är de värda alla likes i världen.

Men ingen befrielse sker utan motstånd. Vi måste förstå att den snörda synen på kvinnans kropp inte uppstått i ett vakuum. Kvinnans kropp har alltid varit politisk och samhället har i alla tider hittat metoder för att kontrollera den. Dagens begränsande idealbilder är bara ett annat sätt än gårdagens korsetter, avsaknad av demokratiska rättigheter, arvsojämlikhet, kyskhetsbälten och så vidare. Kvinnans kropp har varit för att behaga mannen. Skammen över den kvinna som inte faller inom normen har varit obarmhärtig, i vissa tider till och med brottslig. Om kvinnor ska kunna ta större plats måste också våra kroppar få göra det.

”Men va fan”, kanske du tänker nu när du har läst nästan till slutet. ”Här skriver en som vid förra regeringsbildandet satt i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Har hon inget viktigare att säga i tider som dessa?” Nej. Det har jag inte. Nog kan jag killgissa om vad som händer inne hos talmannen, men inte är det viktigare än att kräva att nästa generation flickor får växa upp utan att ägna sig åt att tukta, skamma, skada och hata sina kroppar.

Det måste vara slut nu. Vi har inte råd att lägga vår kraft på att hålla in magen längre. Vi har så mycket annat som kräver vår energi. Jag är så innerligt trött på hur mina tankar på min kropp fått suga energi under hela mitt liv. Det kommer dröja länge innan jag hoppar bomben så att låren dallrar, men jag är på väg. Och jag lovar att börja andas med min kropp. Syresätta den och använda kraften att fortsätta stärka kvinnors rätt att vara människor – fullvärdiga människor med rätten till både makt, pengar och att trivas i sin kropp.