Annie Croona: Vi flyger sönder det vi säger oss älska

Jag minns tyvärr inte vem som sa det eller var jag läste det, men citatet, som löd ungefär såhär, har fastnat i mig: ”Hitta din plats på jorden och stanna där”. Avsändaren var en klimatexpert och ämnet var hur människan kan minska sina koldioxidutsläpp.

Men så lever vi inte, inte i den här delen av världen. Under sommaren blir det tydligt hur stark resenormen är. Det är som om folk utvecklar en allergi mot att vara hemma: plötsligt hatar man platsen där man bor och måste bort, bort, bort. Det är för övrigt en av de starkaste drivkrafterna för resande: vi vill bort från något snarare än till något. 

Varje sommar ser jag vänner och bekanta sätta sig på ett plan till södra Europa, ibland flera gånger under en och samma semester. Italien. Frankrike. Grekland. Turkosblått hav och cigg på uteservering. Det är inte svårt att förstå, eller känna, lockelsen. Det är härligt att resa. Det är skönt med värme. 

Men är det härligt när värmen är tryckande, nästan kvävande? När den dröjer sig kvar och när det aldrig blir riktigt svalt? Eller när asfalten, den vi låtit breda ut sig på bekostnad av grönskan, gör staden till en kokande kittel? 

För svenskar som tar flyget ner till extremvärmens Europa finns vetskapen om tillståndets tillfällighet alltid i bakhuvudet. En veckas värme kan man stå ut med, till och med njuta av, när man vet att resan snart går tillbaka till behagliga Sverige. 

Men medeltemperaturen ökar. Varje flygning vi gör bidrar till att förvärra situationen – särskilt för invånarna i de länder vi besöker om somrarna. Våra vanor dödar det vi säger oss älska: platserna vi så gärna reser till.

Känslorna linjerar förstås inte alltid med kunskapen. Man kan njuta av 30-gradig värme trots att man vet att den inte är normal. Vi dricker ju trots allt alkohol trots vår gedigna kunskap om dess dåliga effekter, till exempel. 

Mig veterligen rådde inte misär när vi flög mindre – eller var alla deprimerade 1990? 

Men vi kan styra vad vi gör av våra känslor och vår längtan. Hur vi dricker, hur vi reser. Precis som vi inte agerar på alla våra förälskelser eller frustrationer kan vi bestämma oss för att inte göra verklighet av varje impuls att resa till värmen.

Bland svenskarna är det vanligare att resa utomlands än att resa inrikes, både sett till gjorda resor och planerade resor. Och svenskarna flyger mycket: fem gånger det globala snittet. Sedan 1990 har utsläppen från vårt utrikesflygande ökat med 61 procent. 

Jag vågar påstå att vår livskvalitet skulle vara intakt även om vi minskade på flygandet. Mig veterligen rådde inte misär när vi flög mindre – eller var alla deprimerade 1990? 

”Alla flyger ju” är ett av de vanligaste försvarsargumenten för flygandet. Det är lustigt hur vi hela tiden verkar glömma vad ”alla” består av, nämligen … oss. Och att detta tryck, som vi tillsammans kan skapa, kan vara det som förändrar saker till det bättre. Föreställ dig att det i stället var ”alla tar tåget”, eller ”alla är i Sverige på sommaren”. 

Med det i bakhuvudet blev jag glad när jag häromdagen såg ett inslag från SVT:s (ljuvliga) kulturprogram Cyklopernas land flimra förbi, där medieprofilen Moa Wallin deklarerar att normen är att man ska älska att resa – och att hon hatar det. Jag nickade instämmande när jag påmindes om det krångel som utgör en stor del av resandet men som inte får motsvarande utrymme på Instagram: väntan, svett, trängsel, packning, turistfällor. 

Moa Wallin och jag är bara två personer men nu är det i alla fall bevisat att alla inte älskar att resa; att alla inte kastar sig på ett plan utomlands i samma sekund som semestern börjar (möjligen gjorde Wallin det ändå, men i så fall har hon åtminstone bidragit till att nyansera bilden av det annars så glorifierade resandet). 

För övrigt kan jag meddela att jag testade den läskiga aktiviteten ”vara hemma på semestern” i flera veckor i somras. Det var faktiskt helt ljuvligt.