Ledare. Göran Greider.

2018-09-12 03:00
Varje onsdag skriver Göran Greider ledare i Dagens ETC.
Varje onsdag skriver Göran Greider ledare i Dagens ETC.
Puffetikett
Dagens ETC

Vi bevittnar det kaotiska slutet på en nyliberal era

Få saker är nu så ­viktiga som att tvinga social­demokratin till en eftervalsdebatt där mittenorientering och marknadsanpassning på allvar ifrågasätts.

Jag hade tre mycket blygsamma förhoppningar inför söndagens valnatt. För det första: att Socialdemokraterna förblir det största partiet; för det andra: att det rödgröna blocket blir större än Alliansen och, för det tredje: att SD får ett resultat som gör partiets väljare så besvikna att de tappar lite av gnistan. Och när nattens timmar till slut rullade undan så drog det trots allt åt det håll jag hade hoppats på, även om inget som helst mirakel inträffade (och alla röster i skrivande stund inte är räknade).


Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  


Men det där med socialdemokratins storlek är viktigt. Stora delar av borgerligheten har drömt en allt mer intensiv, nästan hätsk dröm om att få se svensk socialdemokrati klappa igenom fullständigt, så som det har gått i delar av Europa. Man har faktiskt kunnat möta rent revanschistiska drömmar hos många borgerliga människor och kommentatorer.

Nu är de besvikna. Att det inte blev så som de hoppades när S trots allt behöll sin position som det i särklass största partiet, har en betydelse som är svår att överskatta. Förutsättningen för en ändrad kurs för Sverige är för överskådlig tid att det existerar ett hyggligt stort socialdemokratiskt parti.

Jag gläder mig naturligtvis åt Vänsterpartiets framgång. Det ställer på sikt om mentaliteten bland i synnerhet yngre människor i detta land – det fanns ju tidvis nästan en air av Bernie Sanders primärvalskampanj kring Jonas Sjöstedt. Men för att borgerligheten på sikt ska kunna utmanas krävs det ett stort och någorlunda brett socialdemokratiskt parti. Annars går det inte. Ett växande vänsterparti räcker inte.

Ändå är det förstås så att den reaktion som jag och många med mig kände direkt efter att den första vallokalsundersökningen kom var denna: Sverige har nu definitivt blivit ett högerland. Svensk opinion vilar idag, tyvärr, på en annan berggrund än för bara ett årtionde sedan. 40 procent traditionell borgerlighet och nära 20 procent ren högerpopulism i väljarkåren och i riksdagen är i grunden ingenting annat än en mardröm.

Dessutom är det ju så att det parti som har gått bäst i det borgerliga blocket är kristdemokratin. Ebba Busch Thors parti är ett djupt reaktionärt parti som ibland kan kännas som något av en svensk Tea Party-rörelse.

Kort sagt: Det progressivt liberala inslaget har försvagats i borgerligheten som sjunker djupare ner i oförsonlig konservatism samtidigt som denna borgerlighet behåller sin doktrinära marknadsliberala ideologi. Det är den som gör att borgerligheten inte ens klarar av att diskutera den motvilja mot vinster i välfärden som finns hos de egna väljarna.

Och Sverigedemokraterna? Jag är rätt säker på att det valresultat som partiet nu får gör många av de mest övertygade anhängarna oerhört besvikna. Bland dessa har det funnits en nästan apokalyptisk stämning: De yttersta tiderna är här och klockan klämtar för de traditionella blocken. Kort sagt: känslan av att nu tar vi över!

Men valet 2018 kan mycket väl bli den höjdpunkt för SD som markerar början på partiets gradvisa nedgång. Ändå erövrar SD nära var femte väljare i Sverige. I utländsk press kommer detta faktum säkert att på många håll utropas som slutet för bilden av Sverige som ett öppet och progressivt land. Men jag menar att SD verkligen kan ha nått en kulmen nu och börjar sjunka.

I ett större och längre perspektiv tror jag att det vi nu ser snarare är slutet på den långa nyliberala epok där ökad otrygghet och tillbakarullning av välfärdsstaten stampat fram högerpopulistiska rörelser i land efter land. Den epoken slutar i kaos och politisk förlamning. Svensk och europeisk vänster och socialdemokrati har inte lyckats mobilisera löntagarna, varken ideologiskt eller organisatoriskt, för att utmana den massiva nyliberaliseringen av samhället. Besvikna arbetarväljare har lockats in i högerpopulismens virvlar och skaffat sig migranter som syndabock istället för det som Göran Therborn kallat den ”nyliberala överheten”. Det enda som kan locka ut dem igen är en vitaliserad arbetarrörelse. Få saker är nu så viktiga som att tvinga socialdemokratin till en eftervalsdebatt där mittenorientering och marknadsanpassning på allvar ifrågasätts.

Men också borgerligheten har sin stora skuld i detta högerpopulistiska drama. Den vägrar ju att vidgå att alla dessa privatiseringar, avregleringar och den allmänna marknadifieringen av samhällslivet har någon som helst skuld till SD:s tillväxt. För borgerligheten är högerpopulismens framgångar snarast ett uttryck för att folk är okunniga, obildade och lite dumma. Knappt några socialliberala instinkter existerar längre i den liberalism som svensk borgerlighet står för.

Bevittnar vi det kaotiska slutet på en lång nyliberal era? Jag hoppas på det. Det finns fog för den analysen. Jag skriver denna artikel i ett utmattat tillstånd. Men det finns inga skäl, och framförallt inga ursäkter, till uppgivenhet.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.