För en tid sedan berättade skådespelerskan Millie Bobby Brown att hon inte ser på film. Hon är för rastlös, filmerna för långa. Nu orkar alltså inte ens de som livnär sig på skådespeleri ta del av skråets slutprodukt.
Jag känner igen mig, ska medges. Jag är rastlös, har svårt att hålla fokus i flera timmar. Men när jag väl lyckas, och när jag hittar rätt film, älskar jag det.
Böckerna går det bättre med. Till slut. Under flera år läste jag nästan inte alls. Jag hade så svårt att hitta lugnet och när jag väl hittade lugnet blev det uppätet av sömnen. Men så hittade jag tillbaka till böckerna. Jag var euforisk inför tanken på alla ord som väntade på mig.
För mig finns knappt något starkare än upplevelsen att bli omskakad av en film, en bok eller en spelning Att vara helt inne i något. Att drabbas av det. Ett liv utan det är inte ett liv, bara tid som passerar.
Men risken är att filmerna förblir osedda och framför allt att böckerna förblir olästa, för det finns ju så mycket annat som lockar. Typ Tiktok.
Läsningen har sjunkit stadigt de senaste åren, och så även läsförståelsen bland svenska barn. Varannan man läser aldrig en bok. (I höstas vände dock trenden bland barnen – i alla åldrar hade läsningen då ökat.)
Och slutar vi att läsa går vi miste om mer än vi har råd att förlora. Johan Pehrson (L) har alltså visst kött på benen när han pratar om att gå från skärm till pärm (trots det larviga uttrycket). Men jag tänker att vi snarare måste balansera skärm och pärm.
Allt är inte Tiktoks fel, men det symboliserar dagens mediekonsumtion: det ska vara snabbt, kul, enkelt och framför allt mycket.
Det är en oas av kreativitet och humor som jag stundtals älskar. Men jag kan inte låta bli att undra om intensiteten håller på att förstöra oss genom att göra all annan information tung och tråkig. Typ texterna jag skriver. Läser någon ens det här?
Ja, man får anpassa sig. Men när det innebär att filmer plötsligt är för långa och böcker är för tråkiga, vad har vi kvar då? Rubriker och fragment, ja, kanske en bra överblick – men vi offrar djupet. Det som fastnar i en när texten, boken eller filmen är slut.
Men nyligen hittade jag, ironiskt nog på Tiktok, ett ljus i mörkret. Det var ett klipp om The offline club, en rörelse för offlineaktiviteter: caféer utan wifi, umgänge utan mobiltelefoner.
Gen Z uttrycker ett evigt vurmande för ett 90-tal de aldrig upplevt. Det är analoga kameror, vintageskinnjackor och spolar i håret. Kanske är analog ett nyckelord.
Jag tror att de drömmer om en tillvaro där man inte vet vad alla gör hela tiden, där en tågluff är ett verkligt äventyr eftersom mobildata och kartappar inte finns.
Kanske suktar de efter ett lugn, men också ett äventyr. Nu är de fast i The online club: alltid tillgängliga, aldrig närvarande. Det är ett limbo.
Små tecken på längtan efter skärmfrihet finns överallt: i våra tafatta försök att gömma telefonen när vi äter middag. I tillfälliga sociala medier-pauser då vi raderar våra appar.
Politiken har egentligen aldrig försökt vägleda oss, men kanske är det dags nu? Hur vet jag inte. Jag tror inte på L:s idé om skärmlås klockan 23 (hur ska det ens gå till?) och pärmarna kommer nog ha svårt att konkurrera med Tiktok, trots sin oerhört analoga klang.
Men jag vill att ungdomarna ska få uppleva de storartade känslor som kan uppstå när en bra bok tar slut. Och jag vill verkligen att de ska ha förmågan att kritiskt granska en text, att identifiera budskapen som ryms mellan raderna.
Varje verk vi tar del av lägger pusslet som är vår förståelse av världen, vår moraliska kompass, vår medmänsklighet. Jag kan inte tänka mig en viktigare tid för sådant än precis just nu.
