Det är snart den 6 juni. Sveriges nationaldag. Vår nationaldag. I Uppsala går det att fira dagen i Parksnäckan i stadsträdgården. Nya medborgare är hedersgäster och gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic håller tal. Aida Hadzialic har den senaste tiden gjort sig känd för att ryta till mot identitetspolitiken som hon menar överskuggar den större frågan om klass. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Många problem i vårt samhälle hör samman med klasskillnader och skillnaden i tillgång till makt i olika former. När vi talar om kriminalitet, segregerade skolor eller rätten att rösta så hör frågor som vilka handlingar vi väljer att kriminalisera, vilka som riskerar att utföra och utsättas för kriminella handlingar, vem som väljer bort en skola och vem som stannar kvar, ihop med frågan om social och ekonomisk bakgrund. 

I USA är det vanligt att det finns lagar som begränsar människor från att rösta. Till exempel på grund av tidigare brottslighet. I Sverige finns inte den sortens lagar och vi Sverigebor röstar i hög grad, men färre i områden där många har utländsk bakgrund eller tillhör arbetarklassen. 

Det är en struktur. Klass spelar roll i vår vardag och ett mer jämlikt samhälle skulle enligt forskning förmodligen ge oss alla, oavsett klass, ett bättre liv. I arbetarrörelsen fanns länge en diskussion om vad som är viktigast – klasskamp eller kvinnokamp? Kvinnorna fick vänta. I dag behövs ingen doktorshatt för att förstå att klass, kön, hudfärg, funktionsvariation med mera definierar och utövar makt över oss. 

Jag följer med intresse det identitetspolitiska Instagram-kontot Makthavarna för rasifierade. Jag läser men jag kommenterar inte. Det är en separatistisk plattform och mitt skinn har inte tillräckligt med melanin för att mina åsikter ska kvala in. Att respektera självvald separatism är inte detsamma som att jag inte annars får uttrycka en åsikt. 

Identitet är något vi skapar. Jag och du gör det, och vår omgivning gör det åt oss. Vi är de vi är, i ett sammanhang. Vi människor är sociala varelser och vår tillhörighet till en grupp har gjort oss starka. Men en påtvingad identitet kan förstöra. En identitet som vårt samhälle definierar som mindre värd kan förgöra.

Identitetspolitiken utgår från starka berättelser om orättvisor. Berättelser som förklarar hur det är att vara människa, men jag kan inte använda en människas erfarenheter eller mig själv som mått för världen om jag ska förändra den. Men när flera människors berättelser blir till en struktur om upprepad särbehandling är det strukturell diskriminering. Det kan vi som samhälle identifiera och bekämpa. 

Den diskussion som förs idag om identitetspoliotiken riskerar att tysta viktiga röster för att de tillhör "fel" grupp och leda till en situation som den i Yasri Kahn-fallet där ingen tar ansvar för att diskutera och prioritera hur vi gör när olika värden står emot varandra. Trots det har Aida Hadzialic delvis rätt. Klass ligger som ett raster över nästan alla de identiteter som av majoritetssamhället har tolkats som mindre värda. Det gör båda perspektiven viktiga. Vi kan inte be diskriminerade grupper att stå tillbaka med hänvisning till klass.