Somar Al Naher: Därför viftar svenskar inte med sin blågula flagga

Varje nationaldag dyker samma trötta diskussion upp. Varför firar inte svenskar mer? Varför hänger det inte flaggor från varenda balkong? Varför är inte gatorna fyllda av människor i blågult som norrmännen är klädda i rött, blått och vitt på 17 maj.

SVT lyckas alltid hitta någon nyanländ som förundras över saken. Någon som säger att svenskar borde vara mer stolta över sitt land. Men jag som har en fot i Mellanöstern och en i Sverige ser att hela diskussionen bygger på en missuppfattning.

Svenskar behöver inte bevisa något för någon. Över tvåhundra år av fred gör att folk har råd att inte behöva lajva nationalism.

Jämför med Libanon som upplevt femton år av inbördeskrig, där är det precis tvärtom. Hela nationaldagen fungerar som en kollektiv intalningskampanj om att landet visst kommer finnas kvar. Man ser flaggan överallt och skolelever i traditionella kläder som dansar dabke.

Men det finns också en annan förklaring till varför svenskar inte samlas i folkhav och viftar med flaggan: Nationaldagen är ett politiskt projekt som tryckts på folk uppifrån.

Att 6 juni skulle bli röd dag beslutades av den socialdemokratiska regeringen 2003. Och det var inte för att allmänheten bönade och bad om det.

Sverige hade gått med i ­Europeiska unionen 1994 och partiet var oroligt att svenskarna skulle börja kravalla. Bland folk pratades det om att politiker sålt ut Sverige, att makten flyttats till Bryssel och att landet som vi känner det var på väg att försvinna. Så för att lugna befolkningen valde partiet att pumpa upp nationalismen på hemmaplan.

Sagt och gjort tillsatte samordningsminister Pär Nuder (S) en utredning om hur nationaldagen skulle göras till en röd dag.

Den statliga utredningen är komik på hög nivå. Här finns inga svulstiga formuleringar om nationen. Det är räknemaskinen och kalendern som gäller. För det första var det inte ens självklart vilket datum nationaldagen skulle infalla på. Utredningen konstaterar själv att 6 juni inte var något självklart datum från början. Vi har liksom inget frihetskrig eller stroming av Bastiljen. Runt förra sekelskiftet fanns det därför andra förslag på bordet, bland annat midsommardagen. Först långt senare blev 6 juni Svenska flaggans dag och därefter nationaldag. Och först 2005 firades den som röd dag.

Det andra som utredningen behövde lösa var hur nationaldagen skulle göras så billig som möjligt. Att införa en helt ny röd dag skulle få ”allvarliga ekonomiska konsekvenser”.

Lösningen blev därför att offra en annan ledig dag.

Kristi himmelsfärdsdag ansågs ha för stark ställning inom kyrkorna.

Trettondagen ville utredarna inte heller röra eftersom den gav människor en lång sammanhängande ledighet under vintern och gynnade fjällturismen.

Kvar återstod annandag pingst.

Det säger allt om den svenska nationaldagen som inte är framvuxen ur någon folklig rörelse, revolution eller ett frihetskrig. Utan ur Pär Nuders utredning, några samhällsekonomiska kalkylark och ett beslut i regeringskansliet.

Känslorna på gatan är därefter.