Väljarna har upptäckt att Tidölaget är ett politiskt fuskbygge

Snart fyra år har gått sedan det ödesdigra valet 2022 som gav oss Tidöregeringen. Ett politiskt fuskbygge som med konstgjord andning tvingat moderater och kristdemokrater att bli sverigedemokrater, och det lilla liberala alibipartiet att till slut ge upp både sina sista principer och sitt existensberättigande. Sverigedemokraterna har i sin tur fått fritt spelrum att göra lite som de vill i Rosenbad utan att egentligen behöva ta ansvar för konsekvenserna.

Åren som gått har i mångt och mycket präglats av klassisk högerpolitik där reformer utan nämnvärt stöd i vare sig forskning eller expertis baxats igenom med samma självsäkerhet som en gubbe på Facebook. Samhällets övre skikt har fått det bättre, på bekostnad av de inte fullt lika lyckligt lottade.

Frågar man regeringen själv har man gjort ett strålande jobb. Problemet är bara att väljarna inte riktigt tycks dela den uppfattningen. I den senaste mätningen från SCB leder oppositionen stort.

Personligen har jag aldrig varit någon större vän av opinionsmätningar och tycker ofta att framför allt politiska tyckare på sociala medier drar alldeles för stora växlar på dem. Men partier gör nog klokt i att åtminstone känna efter varifrån vinden blåser, och just nu blåser den ihållande från vänster.

Att regeringen snart har tillbringat en hel mandatperiod i oppositionens skugga är i sig inget exceptionellt. Väljare tenderar att vara betydligt hårdare mot sittande regeringar än mot oppositionen. Däremot vore det första gången på 20 år som en svensk regering inte blir omvald efter bara en mandatperiod. Det skulle vara ett monumentalt fiasko, inte bara för Ulf Kristersson (M) utan för hela det brokiga Tidögänget.

Därför har man nu börjat snegla över på motståndarna. Efter en mandatperiod präglad av skattesänkningar för höginkomsttagare och militär upprustning är det plötsligt "allt åt alla" som gäller. Stödpaket värda tiotals miljarder delas ut som om regeringen vore självaste Oprah Winfrey.

Plötsligt vill Liberalerna begränsa vinstintresset i skolan. I praktiken blev det förbud mot vinster vid nyetableringar – vilket främst riskerar att stänga ute konkurrensen och göra de redan etablerade skololigarkerna ännu rikare – men ändå. När till och med L känner behov av att markera mot marknadsskolan börjar man ana hur illa ställt det är.

Vi har också fått se regeringen pröva en försiktigt humanare flyktingpolitik när man nu vill rädda unga från att utvisas till länder de aldrig varit i. Richard Jomshof (SD) höll dock ställningarna i det främlingsfientliga fortet och kallade beslutet om att stoppa tonårsutvisningarna för "galet". Någon måste ju värna traditionerna.

Men kanske är billigare kollektivtrafik ändå det tydligaste exemplet. Under lång tid har förslag om billigare eller avgiftsfri kollektivtrafik avfärdats som kollektivistiska feberdrömmar. Därför är det nästan rörande att höra moderater tala om "grundläggande rättvisa" och "bra för klimatet".

Det pressade opinionsläget har till och med fått självaste Ebba Busch (KD) att öppna för samarbete med Socialdemokraterna om Tidösamarbetet skulle haverera.

Det är omöjligt att förutspå vad som kommer härnäst, men känslan är att man är typ två dåliga opinionsmätningar från att börja dela ut fysiska kontanter på stan.

När siffrorna lyser rött presenterar regeringen alltså röda krispaket, och taktiken kan förstås visa sig framgångsrik. Genom att avväpna vänstern och lägga beslag på vissa kärnfrågor hoppas man göra oppositionen irrelevant.

Problemet är bara att det samtidigt väcker en ganska rimlig fråga hos de egna väljarna:

Om högern till slut driver vänsterns politik – vad fan är då poängen med Tidö?