har börjat ta tillbaka det dom just har sagt

då kommer Lille Gerhard hem till mej

och häver sig på tå    

och viskar, vem i hela världen kan man lita på?”    

(Hoola Bandoola Band, 1972)

Den 2 februari ger Stefan Löfven (S) Liberalernas partiledare Jan Björklund följande besked i riksdagen: ”Svenska folkets skatte-pengar ska gå till vård, skola och omsorg, inte till vinster.” Ett glasklart svar kan man tycka. Men i senaste numret av partiorganet ”Aktuellt i Politiken” – 12 maj – svävar tidningens ledare ordentligt på målet. Under rubriken ”Vinstfrågan måste lösas över blockgränsen” likställer ledarskribenten Nina Wadensjö den borgerliga alliansens och Sverigedemokraternas onyanserade ställningskrig mot vinstbegränsning inom skola, vård och omsorg med vänsterns kritik av vinstmaximering, klassamhälle och skatteflykt. En så vacklande hållning i en grundläggande ideologisk systemfråga gör det nödvändigt att med Hoola Bandoola Band åter ställa frågan: Vem kan man lita på? Hur kommer socialdemokratin och regeringen att hantera Ilmar Reepalus Välfärdsutredning som i dagarna har lämnat sitt slutbetänkande? I utredningens första del föreslås ett vinsttak på 7 procent på det operativa kapitalet plus statslåneränta. I slutbetänkandet läggs därutöver förslag på åtgärder för en bättre kvalitet i välfärdsverksamheterna. Det konstateras samtidigt att det inte är realistiskt att använda kvalitetskrav för att minska välfärdsföretagens i flera fall orimligt höga vinster. Syftet med vinsttak är ju att skattemedel som är avsedda för välfärd ska användas i verksamheten och komma barn, elever, patienter och brukare till del. Mindre vinstuttag ger givetvis marginaler att höja kvaliteten.

I själva verket är vinstbegränsning en logisk normalisering av en i ett internationellt perspektiv extrem situation. Vi är i Sverige ensamma i världen om att tillåta fritt vinstuttag i skolan. Ingen annat land sätter sina barn på börsen. Reepalus förslag är en typisk socialdemokratisk kompromiss. Man kan göra vinst på det kapital man själv har satsat, men inte på skattepengarna. Och till denna kompromiss har också Vänsterpartiet anslutit sig. I Ekots lördagsintervju den 6 maj markerade Jonas Sjöstedt klart att idéburna aktörer som drivs utan vinstintressen är välkomna i välfärden.  Det ska därför inte ses som något annat än gammal unken och förlegad antikommunistpropaganda, när den samlade borgerligheten på nytt plockar fram kommunistspöket ur garderoben. I själva verket har Vänsterpartiet varit en pålitlig och ekonomiskt ansvarsfull samarbetspartner i S-regeringars budgetarbete sedan flera decennier tillbaka. Med egen erfarenhet från finansutskottet under åren 1998–2002 kan konstateras att Vänsterpartiets företrädare Johan Lönnroth och Lars Bäckström var mycket pragmatiska. Ja, den senare så till den milda grad att han tillsammans med borgerligheten och mot Socialdemokraternas vilja drev igenom att de parlamentariskt tillsatta riksdagsrevisorerna avskaffades till förmån för en helt tjänstemannabaserad Riksrevision, vars trovärdighet efter avslöjanden om vänskapskorruption nu starkt har ifrågasatts.  Som tack för besväret utnämnde regeringen Reinfeldt (M) Bäckström (V) till landshövding i Västra Götaland. 

Det som bekymrar näringslivets lobbyister och dess förlängda borgerliga armar i riksdagen är naturligtvis att en klar majoritet av de svenska väljarna – sju–åtta av tio – och till och med merparten av borgerliga väljare på något sätt vill begränsa vinsterna i välfärdsföretag som betalas med skattemedel. Därför tror de sannolikt att de kan begrava hela frågan genom att rösta ner ett regeringsförslag som läggs fram före 2018 års val. Men förfäras ej över detta Stefan Löfven och rödgrön regering. Om alliansen och SD föredrar att agera som näringslivslobbyisternas ombud och fälla ett vinstbegränsningsförslag i riksdagen, då är det logiskt att frågan går direkt till väljarna i detta val. Ty vem ska man kunna lita på om inte en S-ledd regering?