Ledare. Ulrika Lindahl.

2020-02-04 03:00
Bild: Dagens ETC / Stina Stjernkvist/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Varför ska plastbantningen betalas av de fattiga?

Den högavlönade direktören får en så stor skattesänkning att sju kronor för en plastpåse i butiken inte kommer att märkas.

Men en deltidsarbetande undersköterska som skyndar in på närköpet på väg hem kommer dock känna av förändringen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Sju kronor för en plastpåse i butikerna har fått delar av borgerligheten att rasa.

”Ta med egna kassar! Vägra föda statskassan med ytterligare miljarder bortslösade kronor från vanligt folks arbete!” skrev högerdebattören Chris Forsne på Twitter när riksdagen röstade om att införa skatt på platspåsar i förra veckan.

Konservativa Nya Wermlandstidningen skrev på ledarplats när lagförslaget presenterades:

”Det är tio floder i världen som ligger bakom 90 procent av all plast i haven – åtta av dem ligger i Asien och två i Afrika.” Ingen idé att göra minsta lilla för att minska på vår nedskräpning så länge som andra är värre, eller?

Självklart ska vi minska på vår nedskräpning. Flera länder i Afrika och Asien har för övrigt helt förbjudit både plastpåsar och andra plastprodukter så de har redan kommit långt.

Så ja, det finns anledning att använda ekonomiska styrmedel för att vi ska komma bort från plasten. Men jag håller faktiskt med Forsne om en sak, varför är det vanligt folk, eller de som har minst, som ska betala?

Svensk handel, branschorganisationen för butikerna som säljer plastpåsarna, har tagit strid mot plastskatten. Även de med argumentet att det inte är svenska plastpåsar som i första hand skräpar ned kring våra svenska stränder. Men faktum är att plastpåsarna är en del av butikernas business. Påsarna att billiga att producera men står för en halv miljard i intäkter per år, enligt statistik från Naturvårdsverket. Skatten på plastpåsarna ska läggas på butikerna vid inköp men kostnaderna kommer att föras över på konsumenterna. Och det är så som det ekonomiska styrmedlet i form av skatter på det vi köper blir problematiskt ur ett fördelningsperspektiv.

Regeringen är tydliga med att plastpåse-skatten är en del av en grön skatteväxling. Miljöskatter ska ersätta skatter på inkomst, framför allt värnskatten som nu har slopats för de allra rikaste. Högavlönade direktören får en så stor skattesänkning att sju kronor för en plastpåse i butiken inte kommer att märkas. Deltidsarbetande undersköterskan som skyndar in på närköpet på väg hem för att hinna fixa middag till barnen efter jobbet kommer dock känna av förändringen. Nu måste vi ju inte bära hem våra varor i plast. Vi kan bära dem i en ryggsäck eller väl använd tygpåse. Men problemet är att den här typen av skatter leder till att de som har minst får ta störst ansvar för omställningen, medan de som har mest kan köpa sig fria och fortsätta som vanligt.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Samtidigt som riksdagen röstade om plastpåseskatten lämnades en rapport gjord av hälsoekonomer på Uppsala universitet in till Folkhälsomyndigheten. Rapporten väckte nytt liv i debatten om skatt på läsk och socker. Den visar att i de länder där en sådan skatt har införts så har användandet av socker minskat.

Och visst, precis som plastpåsarna är ett problem för vår gemensamma miljö är socker och ohälsosam mat ett problem för vårt samhälle och vår samhällsekonomi. Ohälsosamma matvanor är en av de största riskfaktorerna för ohälsa och för tidig död i Sverige. Och den här ohälsan är ojämnt fördelad. Klass är en avgörande faktor när det gäller övervikt. Enligt svenska Livsmedelsverket äter de med lägst inkomst mer av energitäta, näringsfattiga livsmedel och mindre av hälsosam mat som grönsaker och fisk. Eftersom det kostar mindre.

Så även en sockerskatt skulle leda till att de som har minst får ta störst ansvar för det samhälleliga uppdraget att värna folkhälsan.

Men det finns andra vägar. När det gäller sockret så kan vi gå på producenterna. Sockret och den ohälsosamma maten är big business. Det läggs miljarder på reklam för att få oss att köpa och äta mer. Och eftersom butikerna vet att de kan göra lätta pengar på godiset och chipsen så placeras de närmast utgångarna. I London förbjöds all reklam för glass, chips, hamburgare och läsk är ett försök att skydda barnen för ett år sedan. Vi kan göra likadant. Vi kan tvinga butikerna att ta bort chipsen från kassan.

Och behöver vi få bort plasten från butikerna, inte bara påsarna utan också i alla onödiga förpackningar, så kan vi förbjuda den också. Andra länder har som sagt redan gjort det.

Först läggs det en massa resurser på att producera och marknadsföra något som vi vet är dåligt för oss och vår miljö. Sedan låter vi dem som har minst stå för kostnaden för att långsamt få bort det dåliga. Det är en onödig och orättvis omväg.