Ledare. Johan Ehrenberg.

2021-05-21 03:00
Illustration: Ulf Lundkvist
Puffetikett
Dagens ETC

Var inte lika dum som Thanos

Om Thanos inte hade studerat borgerlig nationalekonomi så hade han med maktens stenar kunnat skapa trygghetssystem, utbildning och hälsa. Alla hade blivit rikare.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag inser efter en mastodontlång genomtittning av filmerna om Avengers (de där Marvel-hjältarna som slåss och slåss och slåss och som numera gör det för Disney) att jag sett en filmsvit om den mäktiga Thanos som driver en borgerlig nationalekonomisk idé av det mer dumma slaget. Nämligen tesen om att människor är en kostnad och att det bästa sättet att hantera denna kostnad är genom att de fattiga får mindre av den kaka som mänskligheten tillsammans bakar.

Thanos driver nämligen i de tre filmerna tesen att universum är överbefolkat, han kämpar för att samla de olika maktstenarna som han sätter på sin handske och som, när alla stenar är samlade, ger en gudomlig kraft så att han kan lösa universums stora problem bara genom att knäppa med fingrarna.

Och hälften av alla som lever dör.

Thanos är förstås jätteond men samtidigt finns det ingen som i alla filmerna säger emot själva grundtesen. Hjältarna som slåss vill inte att hälften av universums medvetna varelser ska dö, men deras motiv är i bästa fall medkänsla, en oro för egna nära och kära, men absolut inte att Thanos har fel i sak.

Minskar varelserna på alla planeter med hälften så menar Thanos att han gjort de som får leva till rikare varelser, samhällena starkare och utvecklingen kan börja om på en sundare nivå. Det här är ju vansinnigt, man kunde ju börja med att berätta för Thanos att universum är oändligt så själva tanken på att det är alltför trångbott är omöjlig, men problemet är att samma grundtanke finns med i våra politiska debatter och ekonomiska propagandaalster. Tesen att ”alltför många” människor är orsaken till fattigdom och elände.

I själva verket är det ju precis tvärtom.

Först när alla människors kraft används kan vi lösa de stora problemen. Först när våra gemensamma pengar går till att ge alla trygghet, utbildning, jobb, så blir vi alla rikare.

Om man minskar personalen i sjukvården blir vi fattigare, inte rikare.

Om man stoppar invandring så stoppar man utvecklingen av ekonomin, inget rikt land kan växa utan att fler kommer och får jobba.

Om man sparar pengar i staten till framtiden så gör man nutiden fattigare och framtiden svagare.

Och om man, som Thanos, minskar befolkningen så skapar man fattigdom, inte motsatsen.

Egentligen vet alla det här. Det är när man börjar diskutera människor som problemet och inte som lösningen, som samhällena börjar gå i fel riktning.

Det är inte en slump att befolkningen minskar i flera av de forna öststaterna, det är en osund trend, till slut blir den största inkomsten för ett utvandrarland inte sparade utgifter, utan utvecklingen bygger på att de utflyttade skickar hem pengar till familj och släkt. Det gör man en generation, men inte i två.

Färre blir då värre.

Det var inte utvandrarna i Vilhelm Mobergs berättelser som gjorde Sverige till ett rikare land, det var tvärtom storskaliga offentliga investeringar, utbildning, löneökningar och ny teknik som gjorde fattiglandet till en välfärdsstat. Och så en miljon invandrare.

Den här förvridna synen på antalet människor som problemet finns såklart även i den största existensiella frågan vi nånsin stått inför. Klimatkrisen. Men inte ens där är tesen sann, det finns ingen så enkel smitväg för världens rika utsläppare. De fattiga och ”olönsamma” människorna som ideologin om överbefolkning handlar om är inte problemet. (Överbefolkningstesen är faktiskt en rest från kolonialismen då världens rika stater gjorde allt man kunde för att försvara idén om att det var rätt att utrota andra folk, vilket HBO-dokumentären om västvärldens utrotningshistoria berättar, ”Exterminate all the brutes”, en berättelse gjord i Sven Lindqvists fotspår.)

Problemet är att även om hälften av jordens fattiga skulle kunna utrotas så skulle klimatpåverkan bli liten eftersom det inte är de fattiga som skapar klimatutsläppen utan världens rika.

Om Thanos inte hade studerat borgerlig nationalekonomi så hade han med maktens stenar kunnat skapa trygghetssystem, utbildning och hälsa. Alla hade blivit rikare. Och om han velat lösa klimatkrisen så hade det varit bättre att halvera rikedomen hos världens rika än att halvera befolkningen.

Men nu finns det ingen Thanos.

Och ingen Iron Man eller Captain America heller.

Däremot finns det en klimatkris, en ökande fattidom och en accelererande nyrikedom hos en liten grupp vars nya miljarder kommer från offentliga coronastöd och andra stöd till finansmarknaden vilket gör de riktigt rika extremt mycket mer rika (Sverige visar faktiskt världens näst mest extrema ökning av miljardärernas rikedom. Bara Ryssland är värre, enligt Financial Times.)

Att lösa det där kräver inga superkrafter eller maktens stenar, däremot en politik som utmanar den fega utvecklingen åt fel håll.

För det är ju så här, de riktigt rika, de med makt, kommer aldrig erkänna att de är problemet. De sysslar fortfarande med hittepåteorier för att de själva inte ska behöva göra något drastiskt. I veckan gick John Kerry, ”USAs särskilda sändebud i klimatfrågan”, ut och sa att hälften av de lösningar vi behöver för att rädda klimatet inte är uppfunna än, en ovanligt usel ursäkt för att göra för lite.

Ungefär lika dumt som när Thanos i filmen påstår att om hälften bara dör blir den andra halvan rikare.