Marmot skräder inte orden när han förklarar vad det är som är orsaken till det här. Han varnade för det redan för tio år sedan. Nu ser vi resultatet. Den brittiska regeringens år av nedskärningar i den offentliga välfärden dödar. Marmot uppmanar Boris Johnson att ta personligt ansvar för stoppa den chockerande utvecklingen och premiärministern svarar i ett uttalande att ” varje enskild människa förtjänar att leva ett långt och friskt liv, oavsett vem de är, var de bor och deras sociala omständigheter”.
Johnson måste ta i det här. De som drabbas av den sjunkande medellivslängden är hans nya väljare. De som finns i de områden som har kallats den röda muren, som hittills alltid har röstat Labour, men som nu lät brexitfrågan avgöra och lade sin röst på Tories. Johnson har lovat att lyfta de här områdena.
Så vad är det han måste göra? Marmot förklarar att de ökande klyftorna i medellivslängden inte kan skyllas på enskilda individers dåliga val. Det är de omständigheter de lever i som måste förändras. Det handlar om att vända den trend som har lett till allt fler osäkra anställningar och som tvingar ensamstående mammor att ha tre jobb för att få det att gå ihop. Det handlar om att få fram bra och billiga bostäder och få ett stopp på den ökande hemlösheten. Det handlar om att se till att människor har råd att köpa bra mat och få bort de allt längre köerna till välgörenhetsorganisationernas matbanker. Det handlar om att rusta upp skolan och sjukvården och göra utbildning och vård mer tillgänglig för alla grupper. Det handlar alltså om välfärdspolitik.
Och vi vet alla att det här inte är någon favoritpolitik för Tories. Men nu får vi se om de nya ”röda” väljarna nöjer sig med brexit och hårdare tag mot migranter eller om de också förväntar sig att få leva längre.
Det är hur som helst intressant att det här har blivit en premiärministerfråga i Storbritannien. Samma bomb har slagit ned ett par gånger i Sverige redan. Det är bara det att här har det inte riktigt blivit en bomb. Vår röda statsminister har inte gått ut med några allmänna uttalanden om att det här är en skandal och att alla har rätt till ett långt liv.
I Sverige sjunker sedan några år tillbaka medellivslängden för lågutbildade kvinnor. Och SCB, som har tagit fram statistiken, visar att det är just utbildningsnivån, alltså klasstillhörigheten, som är den avgörande faktorn. Därför att det betyder lägre lön, högre risk för arbetslöshet, stress och mindre handlingsutrymme. Det betyder ohälsa. Och efter sex jobbskatteavdrag och avskaffade förmögenhetsskatter så växer nu köerna också till de svenska välgörenhetsorganisationernas matbanker och helt nya grupper, utan andra sociala problem än fattigdom, blir hemlösa. Nu måste regioner och kommuner spara. Tillgång till vård blir allt mer en fråga om att kunna betala sig fram. Det finns alltså ingenting som pekar på att den här trenden skulle brytas.
När den brittiske hälsoministern Matt Hancock säger att resultaten i den nya studien stärker hans strävan att höja medellivslängden i hela landet, eftersom ”att utjämna hälsoskillnader är den viktigaste utjämningen av alla”, så säger vår svenska socialminister Lena Hallengren (S) att klass och välfärd spelar roll, men ”att man inte kan relatera allt som nu sker till att värnskatten har tagits bort”.
Lite mer engagemang kunde man förvänta sig av en socialdemokratisk minister.
Lite mer ilska.
Att våra liv nu förkortas när klyftorna växer är värt att bli en bomb.
En bomb som kan explodera rakt igenom det politiska fältet.
En bomb som smäller så högt att den överröstar allt annat.
