Det sägs att kommunpolitiker i Linköping är stolta över de där planen. De sätter liksom Linköping på kartan. En hälsning till de som far E4:an fram. Från kommunen där ”idéer blir till verklighet”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det gäller dock att så få som möjligt känner till verkligheten. Verkligheten är nämligen inte vacker. Skulle flertalet av de som färdas fram på motorvägen känna till den hade reklamvärdet varit betydligt mindre.
De där stridsplanen har nämligen tagit livet av drygt 1000 personer. I fredstid. Utan att den lede fienden gjort ett dyft. Planen var dödsfällor.
Flygvapnets Minneshall på Östermalm i Stockholm. Där kan man läsa namnet på fler än 600 stridspiloter som omkommit i dessa svenska stridsplan efter andra världskriget. Efter andra världskriget alltså. Till det kommer 400 personer som varit med som besättning i de störtade flygplanen, bland annat personal från FRA.
De har alltså fått sätta livet till utan fiende i närheten. Allt medan Saab levererat nya plan som ersättning för de störtade. En finfin affärsidé. Planen var dödsfällor.
Hur kan det komma sig att Linköpings politiker ändå är stolta över de där planen som står där vid motorvägen? Borde inte planen förses med sorgflor?
I Minneshallen kan man ta del av Flygvapnets egna minnesord över de omkomna: ”De älskade icke livet så att de drogo sig undan döden”. Eller på modern svenska: De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden.
Cyniskt. På ett sätt som bara en militärledning kan anse vara vackert. Jag har mött barn till omkomna som varit djupt upprörda över dessa minnesord. Var de inte värda att leva för? Älskade inte deras pappor dem mer än så?
Orden är hämtade från Bibeln, Uppenbarelseboken 12:11. Texten handlar om hur ärkeängeln Mikael tar strid med Satan själv. Sverige är således Gud, fienden är Satan. Det är ganska bra att ha klart för sig att denna sorts symbolik även använts aktivt av svenska militärer.
Före sommaruppehållet tog den rödgröna regeringen beslut om att Veteraneras dag skall bli flaggdag. Om detta har borgerliga politiker talat varmt tidigare. Men med Hultqvist som försvarsminister fanns inget motstånd kvar.
Den officiella tanken är att det skall vara en hyllning inte minst till de svenska soldater som omkommit i internationella uppdrag. Men får de som omkommit enbart genom det svenska försvarets försorg ingå?
Nej. Icke. Om dessa skall vi inte tala. För ett försvar skall ju försvara sitt lands befolkning, inte ta kål på dess medborgare.
Så de som blev offer för usla flygplan, som Saab fick leverera i takt med att de störtade, är liksom ingen PR för vapenindustrin. De som omkom genom föraktfullt militärt ledarskap, som uppmuntrade ett sätt att flyga som var dödligt, är liksom ingen bra PR för Förvarsmakten. De som dött på grund av att regeringar vägrat reagera över alla som omkom är liksom inget kul för sossarna att behöva kännas vid.
Tusen stycken. Är dessa inte värda en hyllning? Om vi nu ändå skall börja att i amerikansk och rysk stil hylla veteraner med flaggviftning.
Skall vi ha flaggdag för omkomna veteraner så bör denna också omfatta alla de som omkommit utan fienders medverkan, alla de dödsfall som Försvarsmakten själv har ansvar för.
Men det passar inte i den krigsretorik, eller nästan krigsromantik, som idag präglar den svenska debatten. När krigshotet skall trummas in. När upprustning är en del av normaliteten. När man steg för steg, utan debatt, väver in Sverige allt mer i Nato.
Över alla de stupade namnet i Minneshallen står följande: ”Till minnet av våra stupade kamrater”.
Synonymer till stupade är ”fallna i strid”, ”omkomna i strid”. Man ger sken av att de dött i strid med fienden. Inte ens där förmår man undvika lögnen. Inte ens där. Inte ens där. Krigsretoriken mal sönder sanningen också där. För lögnen är krigsretorikens moder. Och lögnen är upprustningens och krigsförberedelsernas bästa vän.
Så därför kan Linköpings politiker säga sig vara stolta över planen som står där vid E4:an. Istället för att beordra täckning med sorgflor.
