Hon tar farväl av dagen som varit, stiger på nattåget och påbörjar resan mot framtiden. Den halvmagiska nattningsritualen ”Sovtågsleken” är inte helt olik den att summera ett år eller ett årtionde.

För mig startade dagen 2001, i massprotesterna kring EU-toppmötet och George W Bush. Ett ögonblick som dallrade av energi och kreativitet i sitt motstånd mot den nyliberala ordningen. 

2019 har alla önskningar infriats. Nyliberalismen har förlorat all sin legitimitet. Finanskraschen befann sig ett hjärtslag från att omkullkasta kapitalismen som ekonomiskt system. I sviterna gick miljontals arbeten förlorade samtidigt som omänskliga åtstramningspaket och ökande klyftor eroderade välfärdssystemen och den sociala sammanhållningen. De glatt nyliberala förväntningarnas tid är äntligen förbi.

Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

Tyvärr är det svårt att glädjas över utvecklingen, särskilt när status quo legitimeras med hård retorik och auktoritära tongångar kring främst kriminalitet, invandring och pedagogik, men även kring barn och unga samt fattiga i största allmänhet. I det nyliberala samhället återstår knappt några ”värdiga” medborgare att ta del av välfärden. Inte ens om du bor i en hyresrätt går du fri från klander. Du bör omedelbart köpa en bostad för att inte störa marknaden.

Makt- och ägandeförhållandena har blivit alltmer skeva. Åtstramningsprogrammen efter kraschen kom att ge en omfördelning nedifrån och upp – från samhället till de mest bemedlade. Samtidigt har politiken förskjutits åt höger. Svensk socialdemokrati förväntas administrera Centerpartiets och Liberalernas förlegade politik och avskaffa arbetsrätten i all tysthet, och med ledig hand likställs Vänsterpartiet med högerextremister och fascister. Den perfekta grogrunden för Sverigedemokraterna.

Såväl det vänsterpopulistiska som det centristiska svaret har varit för svagt. Och på samma sätt som jag tidigare ägnat tid åt att att kritiskt betrakta liberalismen, och olika aspekter av moderniteten och förnuftstron, stirrar jag nu klentroget på den reaktionära politiseringen av dessa värden. Mest slående är kanske debatten om Brå och kriminologi, där fördjupade kunskaper och god förankring i vetenskaplig metod misstänkliggörs av troll, och där ”kritiken” plockas upp som ”sanning” av politiska krafter. 

Det här hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig att förnuftskritiken skulle landa i, och jag känner bara fasa inför vad som utspelas på bästa sändningstid.

Vänsterns svar har sällan varit dåligt, och för det mesta har vi dessutom haft rätt. Irakinvasionen utgjorde startskottet för en destruktiv händelsekedja som gav grogrund åt instabilitet och stora flyktingströmmar. Åtstramningspolitiken skapade stort mänskligt lidande och skadade hela samhällen på djupet. 

Vi har för det mesta rätt, och delvis har det vänsterpopulistiska svaret som formulerades i sviterna av kraschen lyckats långt över förväntan. Men det har inte varit tillräckligt, och svensk vänster kommer varken kunna vrida tillbaka klockan till det ”vänsterpopulistiska ögonblicket”, såsom det gestaltade sig för Jeremy Corbyn, eller till de glansår där socialdemokratin låg mellan 40 och 50 procent. Det finns heller ingen massiv vänstervåg att surfa på.

Vi startade i en massiv, men tämligen verkningslös, vänstervåg och slutade i en auktoritär högerbacklash. Under de kommande åren väntar en ny recession, och redan nu genomför kommuner och landsting omfattande nedskärningar på de flesta håll i landet. Det kommer knappast saknas frågor att göra motstånd mot. 

2001 drömde vi om en bättre och friare värld. Tyvärr lyckades vi inte föreställa oss någon parti/infrastruktur för att bygga den. 2019 begråter vi snarare politikens bristande förmåga att överhuvudtaget föreställa sig ett fritt och jämlikt sätt att vara. 

Vi behöver fortfarande både drömma och bygga. Varje politiskt projekt behöver visioner och utopier som tar ut riktningen mot framtiden, såväl som långsiktiga strategier, verktyg och institutioner att verka genom. Och för det behöver vi varandra: lokalt, på riksplanet och globalt. Det finns ingen annan väg framåt, och det finns inget annat val än att fortsätta. Trots våra tillkortakommanden är och förblir vänsterns rugged charm att vilja ha en värld där människans värde är absolut, och alla föds fria och jämlika.

Så gott nytt år, vi fortsätter 2020!

Vi fortsätter alltid och kommer inte nöja oss förrän alla är fria.