Ledare. Andreas Gustavsson.

2020-05-14 03:00
Barbara Bergström tar emot priset ”Årets kvinnliga stjärnskott” vid galan EY Entrepreneur of the year 2014. Bild: Maja Suslin/TT / Dagens ETC
Barbara Bergström tar emot priset ”Årets kvinnliga stjärnskott” vid galan EY Entrepreneur of the year 2014.
Puffetikett
Dagens ETC

Vänstern mobbar kvinnorna som är bra på business, ljuger femprenören

Engelska skolans grundare Barbara Bergström har fattat pennan. Mot vänstern, mot kvinnohatet. Ursäkta? Ibland måste man  bemöta deras störiga psyops som obekymrat kliver rakt över hundra år av kamp.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Finns det något tröttare? Det är den borgerliga feminismen, så opportunistisk och grund att den bara aktiveras när den tjänar ett högre syfte, och det kan ju vara vad som helst annat än jämställdhet, verkligen vad som helst.

Som när centerpartister hyllar den fruktansvärda politikern Margaret Thatcher för att hon hade ”råg i ryggen och visade var skåpet ska stå”, eller för att hon kunde ”stå på sig” fastän hon ”befann sig i en otroligt gubbig miljö”. De där citaten kommer från Annie Lööf och Fredrik Federley.

Och så detta ständigt återkommande att rut-avdraget är fantastiskt för svenska kvinnor.

Eller att den som invänder mot att Camilla Läckberg drar in stora pengar på coronatester egentligen har en dold agenda, och det är att vänstern inte klarar av Starka Kvinnor.

Lyckade, företagsamma.

Kvinnor som är entreprenörer.

Femprenörer.

Vänstern kan vara en gubbig plats att befinna sig i. Sant. Men det är där du hittar feminismen, själva tanken att det existerar mekanismer som gör att män – på gruppnivå – fortfarande har oändligt mycket lättare att passera genom livet än kvinnor.

Borgerlig feminism?

Det är något helt, helt annat.

Liberalernas tidigare reinkarnation Folkpartiet definierade sin version som att den i alla fall skulle vara utan socialism, men sedan blev det kanske inte så mycket förutom Birgitta Ohlsson och att Dagens Nyheter hjälpte med en liten utpräglat folkpartistisk programförklaring: ”Man kan vara feminist utan att samtidigt tycka att staten vet bättre än människorna själva hur de ska leva sitt liv.”

Kristdemokraterna vill också riva ner och uppföra ”en ny sorts feminism”, enligt Ebba Busch, som ska ersätta ”menskonst i Stockholms tunnelbana” med… Ja, vadå? Driva kvinnofientlig politik i EU, hetsa mot genusvetenskap och nätverka med extremistiska abortmotståndare.

Som feminist är det här provocerande.

Till sist blir man mest matt.

Det är trollning som pågår.

Borgerliga får aldrig nog av att spela hartsfiol utanför ditt fönster. Ett enerverande, klagande ljud: Vi är de riktiga feministerna, vi är de riktiga feministerna. Allt de vill är att du ska bli tokig och vråla att det är ni visst inte.

Ibland måste man ändå bemöta dem i deras störiga psyops som obekymrat kliver rakt över hundra år av kvinnokamp.

Nu är ett sådant tillfälle.

Barbara Bergström har begått debatt i Dagens Industri, en megafon för koncernen Engelska skolan. Denna gång klarar man åtminstone av att berätta att hon är företagets grundare och inte bara någon bekymrad medborgare. Ett fall framåt. Hennes make – Hans Bergström, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter och nu djupt involverad i familjens imperiebyggande – har tidigare presenterats som ”engagerad i skoldebatten” då han gjorde en särskild poäng av att svenska skolan inte har några akuta problem med segregation.

Strax före det utspelet hade Dagens ETC för övrigt granskat Engelska skolan, hur koncernen blivit en motor för segregation – där barn till högutbildade gör det möjligt att anställa färre lärare. 71 procent av koncernens elever hade då föräldrar med eftergymnasial utbildning, att jämföra med 53 procent i kommunala skolor och 65 procent i friskolor generellt.

När paret Bergström har något att förmedla finns Dagens Industri där, följsamt lojal, som när Hans skickade ut detta budskap före senaste valet, förtörnad av diskussionen om privata vinster genererad från offentliga medel.

”Då får det vara slut på det här kommunistväldet.”

Vid den tidpunkt han kände diktaturens klor gripa om sig, planerades en härlig jubileumsfest för Engelska skolan. Stadshuset i Stockholm var bokat. Det fanns miljarder skäl att klirra med glasen. Barbara sålde nämligen Engelska skolan till amerikanska riskkapitalister för nästan 700 miljoner kronor, och kunde samtidigt behålla nästan 20 procent av ägandet (vars värde motsvarade 500 miljoner kronor just när Hans delikata DDR-luktsinne gav utslag). 

Barbara har fattat pennan.

Mot vänstern, mot kvinnohatet.

Ja, i hennes historieskrivning har ”coronaviruset brutit ner alla hämningar hos vänstern” som inte respekterar att hon under flera decennier – ”något privat finansiellt motiv fanns överhuvudtaget inte” – förändrat ”tusentals levnadsöden” och räddat ”alla dessa pojkar med invandrarbakgrund som varit vilse i tonåren”, utan att ”familjen behövde betala en enda krona”.

Det där sista är lögn.

Vi har alla betalat för Engelska skolan.

Vi fortsätter att göra det.

Utan våra skatter blir det inga fler galakvällar.

Kritik mot hur dagens system påverkar jämlikheten avfärdar Barbara som ”illvilliga attacker” – och sedan blir hon plötsligt språkrör för femprenörerna, där slutmålet inte räknas i vinst för jämställdhet utan i en riktigt skön balansräkning:

”Att avskräcka entreprenörer, särskilt på tjänsteområden där kvinnor dominerar, är ju också den nya vänsterns avsikt.”

Hon borde vara ärligare.

Inte minst vad gäller avsändaren, sina bevekelsegrunder.

Hon är kapitalist.

Som har blivit väldigt rik på privatiserad välfärd.

Som råkar vara kvinna.

Som axlar en väldigt amerikansk framgångsfeminism när det kan vara personligt gynnsamt.

Inte ens direktörerna som läser den rosa affärstidningen kan väl gå på den enkla?