Ledare. Laila Vianden.

2020-09-07 03:00
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Välfärdsskulden kan vi inte lösa med hårdare straff

Genvägen till ett gott samhälle går inte via att förlägga all skuld på ansträngda bostadsområden.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Minns ni den initiala chocken när bristen på Iva-platser med respirator skapade intensiv dödsångest oavsett politiskt läger? Sjukvårdens kapacitet var avgörande för hur vi skulle klara pandemin. Nu när trycket lättat står vårdpersonalen kvar med en ackumulerad vårdskuld att betala av.

Det är den skuld de samlat på sig genom att ställa in icke-akut vård och som vi andra bidragit till genom att endast söka för de mest trängande besvären. Många vårdanställda är vid det här laget utarbetade och hotas nu med underbemanning och uppsägning.

I Stockholm lägger Södersjukhuset och Danderyds sjukhus varsel på cirka 100 tjänster vardera, samtidigt som Karolinska återupptar förhandlingarna om uppsägning av över 260 läkare och undersköterskor.

Vi är många som upprörs över det här – rentav skäms. Mot bakgrund av detta utgör borgfredens slut och den kriminalpolitiska debattens återkomst en ren bedrövelse. Eller möjligen en ljusning.

Den brutala dödsskjutningen av en tolvårig flicka i Botkyrka och det ofattbart grymma tortyrrånet mot två unga pojkar på en kyrkogård i Solna förtjänar att tas på allvar. Olyckligt vore om de kom att tjäna som bakgrundsfond för populistiska utspel och mindre genomtänkta krav på lagändringar.

Samtidigt är det oerhört enkelt att identifiera sig både med offren och deras anhöriga. Empati är bra. Därför kan vi likt Expressens ledarkrönikör Linda Jerneck hota med att flytta, kräva skärpta straff med Centerpartiet i Lidingö, eller rentav, likt oppositionsrådet Torbjörn Tenghammar i Malmö, försöka återetablera kontakten med den uppskruvade invandringsdebatten och felaktigt skylla stökigheter på ensamkommande flyktingbarn.

Det vilar något oroväckande över debatten när fruktansvärda våldsdåd fyller funktionen att befria oss från allt ansvar. Genvägen till ett gott samhälle går inte via att förlägga all skuld på ansträngda bostadsområden. Vi lever i ett samhälle som omfattar oss alla: den genomsnittlige medborgaren med ökade känslor av upplevd otrygghet, förtvivlade föräldrar som maktlösa ser barnen tyst glida överbord, barn som växer upp och åldras vid en sluten horisont.

Det är svårt att minnas att vi fortfarande hänger ihop och är beroende av varandra, särskilt efter ett decennium av tilltagande “nykonservativa” vindar där motsättningarna givits ohämmat spelrum och avstånden hamrats in.

Vi påstås ha väsensskilda intressen när de snarare är likartade – ett samhälle där allas trygghet och utveckling värderas lika högt.

Om det verkligen är nog med gängskjutningar behöver vi satsa på arbetet bakom den politiska scenen. Bortom den akutan fasen där polisen utreder brott spelar kommunerna en avgörande roll. Det ger sällan stora rubriker, men vikten av att klara skolan är central, så även skolans möjligheter att sätta in resurser vid behov. Här sker även samverkan, exempelvis med socialtjänsten och elevhälsovården. Samverkan spelar även en viktig roll vid frigivning, när kriminalvården gemensamt arbetar med exempelvis socialtjänsten och arbetsförmedlingen i syfte att hindra återfall till kriminalitet. Studiotid i Agenda uteblir även när när förskolepedagoger uppmärksammar tidiga varningssignaler hos mycket små barn, och kontaktar socialtjänsten för stödjande insatser.

Arbetet utförs av ekonomiskt dränerade aktörer med ständigt utvidgade uppdrag och krympande personalstyrkor, och i samma ände står även den utarbetade och varslade vårdpersonal som gör sitt yttersta för att rädda liv om en förlupen kula träffar oss eller någon vi älskar.

Borgfreden är bruten men vårdanställda bär skulden vidare, på samma sätt som de kriminalpolitiska satsningarna mestadels förlägger den till kommunernas lärare, förskolepedagoger och socialsekreterare.

Här inger höstbudgeten hopp, med reformer och stödåtgärder för 100 miljarder kronor, med tyngdpunkten på offentliga investeringar och välfärdsverksamheter. Satsningarna ligger på en nivå som “saknar motstycke jämfört med tidigare budgetar” och markerar ett tydligt avsteg från de normbildande åtstramningspaket som följde med förra krisen.

Det löser inte kommunernas svårigheter att leverera en jämlik välfärd. Men kanske lindras den ackumulerade välfärdsskuld som vi varken kan undgå genom högre straff eller att flytta.