En bärande poäng i boken är att staten i allians med individen bland annat har kommit att bryta upp och förändra normer, socioekonomiska bindningar och slutligen frigjort individen till den grad att vi idag är fria att älska vem vi vill.

Under de två alliansregeringarna fattades en rad beslut som till viss del ser ut att ha rubbat balansen i det statsindividualistiska projektet. Politiska beslut påverkar än idag förutsättningarna i välfärden och har lett till, utifrån ett individuellt perspektiv, försämrade trygghetssystem. Socialförsäkringen urholkades till förmån för stora skattesänkningar och de som står utanför arbetsmarknaden har fått subventionera innanförskapets ökade välfärd.

Risken finns även att nedmonteringen av bland andra sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna har drivit sjuka och arbetslösa in i nya beroendeförhållanden som korrumperar våra relationer. Någon som riskerar att bli sjuk eller arbetslös eller befinner sig i utanförskap har svårare att ta steget att lämna en relation som inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Nu är det inte så enkelt att människor alltid fattar sina beslut beträffande relationer utifrån en ekonomisk rationalitet – vilket många liberala och konservativa debattörer förefaller tro.

Det finns idéer om att människan är ett slags homo sapiens economicus som kort uttryckt utgår från en idé om att altruism som fenomen inte kan existera. Däremot gör jag antagandet att den ökade risken för utslagning och utanförskap vid sjukskrivning och arbetslöshet på ett negativt sätt påverkat friheten för individer att välja att stanna eller gå.

Investeringar i välfärden kan ge ökad grundtrygghet vilket i sin tur gör oss friare i förhållande till varandra. Vi tvingas så att säga inte leva ihop för att vi är beroende av varandra utan för att vi varje dag väljer varandra. När inte begränsande normer eller tvingande socioekonomiska förhållanden påverkar vårt val av partner gör det att vi vågar lämna relationer som påverkar oss negativt. I förstone kan det se egoistiskt ut, men kan det i sanning finnas någonting mer kärleksfullt än att frigöra den du älskar?

Visst påverkar det hur långvariga våra förhållanden, samborelationer och äktenskap blir. Visst påverkar det hur vi lever och bor – vi har en stor andel singelhushåll i Sverige och Norden. Det påverkar även hur vi dör – en del i ensamhet och utan att någon saknar dem.

Samtidigt som detta är fakta i vårt moderna samhälle är vi också lyckliga. Är det en motsägelse i sig? Jag tror inte det då vi är många som lever i en relation med någon som vi älskar som vi väljer att fortsätta leva ihop med varje dag. Samtidigt som det finns många singelhushåll betyder inte det att ví lever isolerade och ensamma och saknar meningsfulla relationer och ett betydelsefullt sammanhang. Tvärtom.