I veckans tidning intervjuar vi läkaren Sahar Fardipour som från sitt hem i Malmö har bildat ett nätverk med andra iranskfödda läkare som hjälper skadade demonstranter på distans.

Hon berättar bland att annat att många människor var självmordsbenägna innan demonstrationerna startade. Men nu säger de att det finns hopp.

Den 9 december deltog jag i en konferens mot fundamentalism i Stockholm, arrangerad av Kvinnors nätverk, dit aktivister och forskare från flera länder bjudits in. Jag är själv medlem i Kvinnors nätverk och var därför inbjuden som moderator för att göra intervjuer med alla delegater på scenen. Det visade sig att panelen som handlade om Iran delar Sahar Fardipours bedömning: Trots den massiva repressionen, trots dödsstraffen – det här upproret kommer att leda till förändring. 

Låt oss hoppas att de har rätt och låt oss på alla sätt visa vår solidaritet!

Men låt mig samtidigt som jag stämmer upp i slagordet som präglar upproret i Iran ”Kvinna, liv, frihet!” ställa frågan: Var finns solidariteten med kvinnorna i Afghanistan?

Under ett nyhetsår som präglats av Putins folkrätts­vidriga krig mot Ukraina, elpriser och i viss mån Iran, bör vi fråga oss vad vi får höra om Afghanistan.

De grips, trakasseras och torteras, tills de så småningom kastas ut. Levande eller döda – kroppsdelar hittas i plastpåsar.

I förra veckanmeddelade Migrationsverket i en notis att kvinnor inte längre ska skickas tillbaka till Afghanistan. Att vara kvinna är i sig tillräckligt skyddsskäl, är den nya bedömningen. Vad som händer med makar och söner i samma familj som söker asyl framgår inte, vilket är absurt.

Men på konferensen fick jag en inblick i varför Migrationsverket kommit fram till sin slutsats.

En av deltagarna, Aziza Khairandish, lärare från Herat, Afghanistan som idag bor i Sverige, vittnade om vad som sker. Hon berättade att det förekommer protester och när jag frågade om hon vet något om hur många kvinnor som arresteras och fängslas utan rättegång kom svaret direkt: Det finns inga sådana siffror. Kvinnor räknas över huvud taget inte, så de registreras inte av polisen. De grips, trakasseras och torteras, tills de så småningom kastas ut. Levande eller döda – kroppsdelar hittas i plastpåsar.

Hon vittnade också om vad de faktiskt har siffror på: Självmorden. De har skjutit i höjden sedan talibanernas maktövertag. Män begår också självmord i högre utsträckning, men den markanta skillnaden gäller kvinnor. Bara på ett lokalt sjukhus hon har kontakt med, räknar de i snitt tio kvinnor per dag som begår självmord.

I panelen satt också Malek Sitez, professor i statsvetenskap och internationell rätt som forskat om kvinnors situation i Afghanistan de senaste åren genom fältstudier och intervjuer. Hans sammanfattning av verkligheten i landet talar sitt tydliga språk:

Kvinnor berövas rätten till utbildning. Konsekvens: Analfabetism och mörker.

Kvinnor berövas rätten att arbeta. Konsekvens: Beroende av män och fattigdom.

Kvinnor berövas politiska rättigheter. Konsekvens: Eliminering av kvinnor i samhällspositioner.

Så vad blir kvinnors roll i Afghanistan? Malek Sitez sammanfattar det i ett ord: ”sexslavar”. Män kan helt lagligt hålla fyra kvinnor inlåsta som sexslavar. Han tillägger: ”Det är verkligheten i Afghanistan idag.”

Visst bryr sig världssamfundet om kvinnor i Afghanistan, konstaterar Malek Sitez.

De senaste 20 åren har 115 miljarder dollar anslagits till återuppbyggnad av landet efter kriget. Men en signifikant del av summan har försvunnit i korruption.

Nio internationella konferenser har genomförts om Afghanistan, där kvinnors situation har stått överst på agendan.

Sju resolutioner från FN:s säkerhetsråd om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter i Afghanistan har antagits.

Ledare från 87 av världens länder har genomfört statsbesök och understrukit vikten av att respektera kvinnors rättigheter.

Alla ledare för Nato-länderna, inklusive USA, har besökt Afghanistan tre gånger.

Så vad är resultatet av detta engagemang? Malek Sitez konstaterar att alla ställningstaganden för kvinnors rättigheter offrades för fredsöverenskommelsen mellan USA och talibanerna.

Sanktionerna mot landet har ingen effekt, bedömer Sitez. De ekonomiska sanktionerna är verkningslösa så länge inte Uzbekistan, Turkmenistan, Kina, Turkiet, Iran och Pakistan ställer sig bakom dem. Politiskt embargo fungerar inte så länge Ryssland och Kina tar talibanernas parti mot USA i regionen. En social bojkott ger inte effekt så länge den muslimska världen, särkilt i persiska gulfen, har relationer med talibanerna.

Så var finns hoppet, vad kan göras?

Både Aziza Khairandish och Malek Sitez konstaterar att det är mörkt. FN har slagit fast att kvinnor är värst utsatta i hela världen, just i Afghanistan. Och så länge Rysslands krig mot Ukraina pågår lär ingen utmana talibanernas makt. Men de har några rekommendationer.

Den första riktas till oss alla. Använd sociala medier för att visa att du bryr dig om vad som händer i Afghanistan! Ett sätt kan vara att sprida denna – eller andra – texter.

Att FN har ett sändebud för att bevaka mänskliga rättigheter menar de är bra, men det räcker inte. De föreslår en insatsstyrka för att skydda kvinnors mänskliga rättigheter. Och de föreslår att Nobels fredspris 2023 går till Kaaj-skolan, där fler än 100 unga flickor dödades i ett terrorattentat.

Konferensen i Stockholm filmades och sändes live på nätet. Medan den pågick strömmade meddelanden in, framför allt från Afghanistan, med budskap som: Tack för att ni uppmärksammar vår situation, tack för att ni bryr er!

Låt oss ta till oss dessa meddelanden: Vi bryr oss, vi lovar att visa att vi bryr oss och ställa krav på mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, i Iran, Afghanistan, Nepal, Kurdistan… – i varje land i världen. •