Läkaren hjälper skadade demonstranter i Iran – från sitt kök i Sverige

Sahar Fardipour är utbildad läkare, vilket hon också jobbade som i sitt hemland Iran, men bor sedan några år tillbaka i Sverige och arbetar idag som distansforskare i folkhälsovetenskap på ett amerikanskt universitet. All hennes lediga tid går till att stötta de som protesterar mot regimen i Iran, tillsammans med andra iranska dissidenter i olika delar av världen ingår hon i ett volontärnätverk som håller kontakt med demonstranterna och bistår dem med olika slags hjälp. Ett av de viktigaste uppdragen är att hjälpa dem som skadats av regimens militärstyrkor att få vård på ett säkert sätt.

– Om skadade demonstranter uppsöker vanliga sjukhus hittar regimen dem via sjukhusregistret och arresterar dem. De har också placerat sina hemliga agenter vid sjukhusentréerna och på röntgenavdelningar. Om agenterna upptäcker att det finns ett skottskada på röntgenbilderna rapporterar de genast patienten till regimen. Även vårdpersonal som väljer att behandla demonstranter riskerar att arresteras, berättar Sahar Fardipour.

Den här situationen har lett till att skadade demonstranter har tvingats hitta nya sätt att få medicinsk behandling.

– En del av dem går till veterinärer istället för att uppsöka sjukhus, och andra hittar genom sin bekantskapskrets vårdpersonal som kan hjälpa dem privat.

Sahar Fardipour blev lite av ett känt ansikte för många i Iran under coronapandemin, då hon i iranska medier intervjuades i egenskap av folkhälsoexpert om covidviruset.

– Personer som skadas under demonstrationerna kontaktar mig via olika digitala plattformar för att ställa frågor om sina skador. Min främsta uppgift är att försöka sätta dem i kontakt med personer som kan hjälpa dem med att få vård. 

Tillsammans med volontärer runt om i världen driver hon just nu en insamlingskampanj för att kunna köpa och skicka medicin till de skakade och sjuka demonstranterna i Iran. På grund av läkarbrist har Sahar och andra iranska läkare även börjat skapa innehåll på sociala medier där de visar hur man gör medi­cinsk egenbehandling. Klippen innehåller till exempel instruktioner för hur man utför första hjälpen, och hur man hanterar tårgas eller skottskador.

Hon berättar om en kvinna som behandlade sina skador själv via videoinstruktioner, men behövde ytterligare hjälp och fick kontakt med Sahar via en gemensam vän.

– Hon hade deltagit i en protest och blivit skjuten med många kulor. Vissa av dem lyckades hon ta bort själv med hjälp av vår instruktionsvideo, men några av kulorna satt så djupt att hon behövde en operation. Jag lyckades hitta en läkare åt henne.

Sahar visste ingenting om kvinnans identitet, enligt henne finns det alltid en risk att regimen spionerar på dissidenter och volontärer via deras mobiltelefoner. Deras regel är därför att inte fråga den skadade eller hjälpsökande mer än nödvändigt.

Efter flera månader av volontär­arbete och heltidsjobb känner Sahar Fardipour sig utmattad av arbetsbelastning och sömnbrist.

– Jag hinner varken handla eller laga mat. Om du tittar i mitt kylskåp ser du att det är tomt – jag äter mat från frysen. Vi som är volontärer har ofta våra digitala möten nattetid eftersom alla bor i olika tidszoner, och många nödfall från Iran kommer också mitt i natten. Jag har inte sovit ordentligt på länge.

Slöjtvånget förstörde min självkänsla. Jag kände mig alltid ful och vågade inte flirta med killar förrän jag var 30 år

– Men när jag blir trött hjälper protestmusiken mig att orka, säger hon och trycker på play i musikprogrammet på sin dator. En upprymd och kraftfull mansröst fyller rummet med musiken. Hon dansar och översätter den persiska låten av Omid Tootian. 

– Han säger ”Jag har en själ / jag kommer att kämpa / jag har en revolution / jag har ett lejon i mitt hjärta!”  

– När jag hör den här låten kan jag jobba sex timmar till, säger hon och skrattar.

Hon berättar att hon ibland skäms för att hon inte är på gatan i Iran, och att hon trots att hon inte är där känner ett ansvar att stödja protesterna för att bli av med regimen som förstört hennes liv.

– Jag var fem år när den islamska revolutionen inträffade. Våra släktingar som var vänster eller pro-Shahen avrättades eller flydde, och deras hus plundrades. Regimen ville att min familj skulle betala för kulorna som dödade våra släktingar för att få deras kroppar och kunna begrava dem, berättar Sahar Fardipour.

Hon beskriver sig själv som agnostiker, och bar alltid sin slöja högst ofrivilligt. 

– Slöjtvånget förstörde min självkänsla. Jag kände mig alltid ful och vågade inte flirta med killar förrän jag var 30 år, säger hon. 

Sedan lyser hon upp.

– Innan demonstrationerna började var många människor i Iran självmordsbenägna. Men nu säger de att det finns hopp.

Trots hoppet fortsätter regimens våld mot demonstranterna; våldtäkter, tortyr och skarpa skott – framför allt mot ögonområdet. Enligt en studie som 120 iranska ögonläkare publicerade i november har över 600 hundra ögon skjutis bort på skadade demonstranter bara den senaste månaden.

– Folket är livrädda, men fortsätter ändå att kämpa, säger Sahar Fardipour.

Nästa kampanj som hennes volontärnätverk driver handlar om att stoppa avrättningen av demonstranter som dömts till döden. På listan över dem finns minst 40 personer; bland annat hemmafruar, studenter, ingenjörer och läkare.

– Protesterna handlar inte bara om att slöjtvånget ska upphöra. Vi vill alla ha ett jämställt och välmående samhälle där det inte spelar någon roll vilken identitet, ideologi, etnicitet eller sexuell läggning man har, säger hon.

Sahar Fardipour tog sin magisterexamen i folkhälsovetenskap vid Lunds universitet 2008. Efter att ha arbetat i olika länder återvände hon till Sverige 2016 när hon fick ett jobberbjudande. Hon säger att hon i Sverige har lärt sig mycket om hur ett demokratiskt samhälle fungerar, och har till och med tagit extrakurser på universitetet för att lära sig mer om demokrati och civilsamhälle – med hopp om att hon en dag ska kunna tillämpa den kunskapen i sitt eget land. 

Under de månader som protesterna pågått i Iran har Sahar också upplevt ett stort stöd från omvärlden, vilket hon uppskattat mycket.

– Vissa europeiska länders stöd kommer överst på listan. Ett exempel är att det tyska landslaget i herrfotboll sjöng en sång för det iranska folket som heter ”Vi är ditt fotbollslag”. Det var så rörande! Ett annat exempel är kvinnor från olika länder som klippte sin hår i solidaritet med kvinnorna i Iran. 

Och att folk här sjunger protestsången ”Baraye” på svenska för att visa sitt stöd till demonstranterna i Iran är fantastiskt. Jag har lyssnat på andra versioner av den, på andra språk, men den svenska är bäst! 

Fotnot: Sahars efternamn är fingerat på grund av säkerhetsskäl.