Andreas Gustavsson: Kommer du ihåg den brutala rasism som slängdes mot Zlatan?

Jag ser de enkelspåriga kommentarerna i sociala medier efter att Yasin Ayari hängt två underbara baljor i premiärmatchen mot Tunisien. De kan inte leva med att han går ner på knä och tackar en gud som inte är deras gud, om de ens har någon. Men de är så försvinnande få, fullständigt dominerade av en självklar glädje som utgår från att en sträckt vrist är oerhört mer relevant som fokus än konfession och ursprung. 

Vi lever med rasism som ständig följeslagare i det här samhället.

Men allt blir inte sämre.

Jag går till mitt Zlatan-arkiv. Sveriges bästa spelare genom tiderna. Pionjären. Kommer du ihåg hur illa han behandlades, särskilt under de unga åren i Malmö FF, men även senare, oavsett om han klev ut på Giuseppe Meazza, Camp Nou, Parc des Princes eller Friends Arena? 

2018 talade Zlatan Ibrahimović klarspråk när han intervjuades av sin förra lagkamrat Olivier Dacourt.

– Media började prata illa om mig. De skrev att jag är arrogant, opolerad. Jag hörde inte hemma här, jag pratade för mycket. Allt det här fick jag gå igenom.

Det handlar om just rasism, sa Zlatan Ibrahimović.

– Det är jag hundra procent säker på. För jag är inte Andersson eller Svensson. Om jag hette så skulle de försvara mig även om jag rånade en bank, jag lovar.

En väldigt precis analys. 

Svenska medier misshandlade honom, ”invandrarkillen”, som när han 2003 förklarade att han ville lämna U21-landslaget. Journalister tyckte att han ”svikit”, att han var en ”landsförrädare” som inte kunde förstå att ”blir man kallad under fanan ska man fanimej dit”. Han borde vara ödmjuk, han ”borde vara tacksam mot sitt land som har stått för hans grundutbildning”. 

Först när det uppdagades att Ibrahimović led av en ljumskskada dämpades tonläget, även om han alltjämt var ”en individualist som måste uppfostras att spela för kollektivet”. 

Alltid på nåder. 

Det hände ytterligare en sak 2003. Sverige hade redan avgjort kvalmatchen mot San Marino när Ibrahimović blev fälld i straffområdet. Han fastställde slutresultatet 5–0. Publiken jublade. Men medierna hävdade att han nonchalerat turordningen, att han ”stulit straffen” från Kim Källstöm: ”Zlatans lilla snatteri.” Och: ”En figur som gör som han vill har Sverige inget behov av”, han ”skiter i Landet Lagom” samt ”skapar oro i ett väl sammansvetsat lag som Blågult”. Zlatan skulle aldrig förmå att begripa ”svenska idrottsrörelsen” där ”alla jobbar för varandra”.

Det finns oändligt många exempel.

2001 reflekterade Aftonbladet över att Ibrahimović – ”buspojken från Rosengård” – hjälpte sin mamma med pengar, efter att han börjat få fetare lönecheckar i Ajax:

”Jag vet inte varför, men jag får associationer till dessa italienska maffiafilmer där sonen hastigt och lustigt kommer hemdragandes med en massa pengar och mamman i huset, den heliga madonnan, tar den unge slyngeln (som just skjutit fyra personer) i örat och visar vem som bestämmer.”

2004 lät Kvällsposten en grafolog analysera Ibrahimović autograf, och därmed person: ”En känslostyrd person – omedelbar, öppen och rak.”

2007 recenserades Ibrahimović av Mattias Karlsson (SD) som dolde sitt hemsnickrade rasbiologiska institut i något slags kulturell polish:

– Han har en attityd som på många sätt inte känns svensk, han har ett kroppsspråk och ett språk i allmänhet som inte jag uppfattar som direkt svenskt, sa han till Ekot.

Det är snart två decennier sedan. 

Nej, något tydligt definierat före och efter finns inte. 

Men du minns kanske vad som hände 2018 när digitala hatare ansåg att Jimmy Durmaz orsakat att han orsakat en onödig straff mot Tyskland. Han kallades muslim, taliban, flykting, arabjävel, terrorist med mera. 

Medierna hade däremot höjt sig. 

Man rapporterade om rasism, man bidrog inte till den. 

Landslaget kallade genast till en presskonferens.

– Vi står enade, vi är Sverige, sa Durmaz.

– Fuck rasism, avslutade övriga laget, med John Guidettis långfinger som utropstecken.

2026 har jag väldigt svårt att se att safarijournalistik skulle tillåtas att krympa spelare som Yasin Ayaris, Viktor Gyökeres och Alexander Isak till stereotyper utan en häftig rekyl. 

Eller att de skulle kallas förrädare. 

Eller buspojkar med magiska finter i blodet. 

Det är inte samma land, inte samma främlingsskapande mentalitet. 

Det är nog faktiskt så enkelt att, som ledarsidans Somar Al Naher skrev häromdagen, för de flesta av oss är sådant här inte så värst komplicerat.

”Idag har var fjärde person i Sverige rötter i ett annat land. Hundratusentals människor lever med två språk, ibland tre. Många familjer är som ett mini-FN. De går till jobbet, lämnar barnen på förskolan, tittar på fotboll och tänker inte särskilt mycket på saken.”

Till och med Jimmie Åkesson (SD) verkar förstå att majoriteten inte vaknar varje morgon och tänker att det pågår ett folkutbyte som ödelägger allt vi håller kärt. 

”Eftersom flera svenska spelare har invandrarbakgrund så förväntas jag och övriga sverigedemokrater vara missnöjda”, skriver han på X, och fortsätter – via en reflexmässig utläggning om hur usel migrationspolitik vi dragits med:

”Idrottsliga framgångar är något som bygger sammanhållning och identitet. För ett splittrat land som Sverige är fotbolls-VM en möjlighet att överbrygga en del av de problem som decennier av ansvarslös politik har skapat. Varför inte bejaka det istället för att politisera och polarisera?”

Ett budskap till spegeln, så att säga.

Rasism är ett faktum. 

Sverigedemokraterna är ju givetvis samma lika. 

Men mitt i den deprimerande tendensen att andra partier adopterar deras förklaringsmodeller, mitt i en valrörelse som handlar mer om islamisering än välfärd, så har jag känslan av att det ändå skett något slags… mognad? 

Tyvärr inte för polariserande politiker, men för vanligt folk. 

Det tar jag med mig till matchen på midsommardagen mot Nederländerna.

Det blir 2-1 till Sverige.

Gyökeres och Isak avgör.

Den som fortfarande har svårt att jubla är förlorad i sin bitterhet.