Den här tavlan, ”Grindslanten”, är målad av August Malmström på slutet av 1800-talet och den blev märkligt nog en av de populäraste tavlorna i Sverige och påstods i början av 1900-talet finnas avbildad i 87 procent av hemmen.
Varför?
Vad är det i denna hemska skildring av ungarnas desperata kamp om herrskapets grindslant som gjorde den så populär?
Ulf Lundkvist har lagt till något som kanske förklarar det hela.
Se bara Razor stå och le, glad över det som pågår.
Vem är han? I vilket maktcentra sitter han? Eller är han en betraktare fångad av samma elände som alla vi andra?
För det är så oerhört lätt att fascineras över vårt elände, medan det mest intressanta är hur lätt det kan förändras. Vem behöver en grindslant om man har jämlikhet och trygghet?
Jag läser årsberättelser om förtryck och krig och högerextrem offensiv men det viktiga syns sällan, alltså det motstånd som envist vinner.
Året vi lämnar är året då världens största strejk någonsin organiserades och förändrade villkoren för miljoner indier genom gemensam kamp mot storbolagens stat.
Vi talar om 2022 som klimatkollapsens första år men vi talar alldeles för lite om hur lätt det där går att lösa.
Vi förfasar oss över oljebaronernas vanvett men ser inte att bakom deras desperation av lobbyism och förstörelse ligger deras vetskap om att slaget redan är förlorat.
Förstörarna är förlorarna.
Vi har kunskapen, resurserna och behöver bara organiseringen för att en helt annan berättelse om vardagen än den ”Grindslanten” bjuder på ska vara självklar. Organisering är motmakt och den börjar alltid där vi är, inte där någon annan är.
Jag vet inte om man ska önska gott nytt år eller bara nöja sig med ett enkelt god morgon.
Men jag vet att undrens tid inte är över – och att herrskapet åkt iväg i sin vagn för att aldrig få komma tillbaka.