Det har varit en vecka då vi kastats mellan hopp och förtvivlan, glada överraskningar och besvikelser i vinter-OS. Jag har också två glada nyheter att dela med mig av. Det är ovanligt att det händer något positivt i klimatpolitiken så det måste man ju ta vara på. Jag kunde önska att min verklighet inte var så nördig och komplicerad. Det hade varit lättare med ett snabbt andra åk eller till och med ett stort isflak som kalvar ut i oceanen. Men miljöekonomiska styrmedel! Jag är rädd att tappa er innan ni nått slutet – men lita på mig, detta är både stort och spännande, och det är så här politiker måste göra för att rädda oss från klimatförändringar. Dels har vi denna vecka reformerat det europeiska handelssystemet för utsläppsrätter, dels har Frankrike infört mycket höga koldioxidsskatter.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Jag har tidigare skrivit att vi måste ha ett pris på koldioxid. Det är bra om politiker stöttar elbilar, kollektivtrafik, isolering av hus och omställning av stålindustrin. Men det enda sätt som finns att komma tillrätta med nya sätt att slösa bort fossil energi och koldioxidsutsläpp är ett pris på koldioxid. Skall vi undvika att alla har snabba jetskis, varma simbassänger och Bitcoin-fabriker som drar ofantligt med energi så går det inte att reglera och förbjuda dessa aktiviteter på förhand utan man måste göra dem generellt dyra genom beskattning av utsläpp. I Europa har vi två sätt att göra koldioxidsutsläpp dyra: EUs handelsystem för utsläppsrätter samt skatter på vissa energibärare – i några få länder direkt på utsläppen av koldioxid.
Handelsystemet för utsläppsrätter heter EU ETS och täcker in alla riktigt stora industriella utsläppskällor. Många ser det som det avgörande systemet som har en realistisk chans att få efterföljd i hela världen. Det vi gör i Göteborg spelar inte så stor roll, inte i lilla Sverige heller – och faktiskt står EU snart inte för mycket mer än en tiondel av världens utsläpp. Så det viktigaste är inte att minska sina egna utsläpp för sakens egen skull, utan det är framförallt om man kan få följare och spridning som det blir betydelsefullt. Handelsystemen kan utformas på många olika sätt och denna flexibilitet kan vara en fördel, men också en svårighet. Utsläppsrätterna kan säljas, då blir effekten av utsläppsrätten lite som en skatt. De kan också skänkas gratis till förorenarna – och det kan vara en praktiskt värdefull möjlighet när dessa är stora, strategiskt viktiga och mäktiga. Handelsystem finns nu i EU, i flera delstater i USA, i en del andra länder och skapades ganska nyligen i stor skala i Kina. Kanske är detta framtiden?
Dock lider handelsystemen ofta av en stor svaghet – priset på utsläppsrätterna är för låga och då har de ju inte så stor miljöeffekt. Därför tycker miljövännerna ofta att systemet är lite tandlöst. Orsakerna till det låga priset är paradoxalt nog kanske att man varit rädd för alltför höga priser. Tänk om man delat ut för få rättigheter och industrin inte har råd att köpa dem – blir det då stopp och arbetslöshet? Denna oro och en naturlig tendens att vilja se om sitt eget hus och lobbyism tillsammans med en obefogad pessimism om ny teknik har gjort att man skapat för många rättigheter. Sedan har ny teknik och miljöpolitik gjort att man faktiskt har kunnat minska utsläppen, vilket tillsammans med andra omständigheter gör att det blir överskott av rättigheter till ett mycket lågt pris.
För att komma tillrätta med detta har man prövat att fördröja utauktionering av vissa utsläpp, men det har inte stor effekt. Vetskapen att rätterna skall ut förr eller senare gör att en sådan senareläggning inte påverkar priset så mycket. Förra veckan lyckades man dock enas om en annulleringsmekanism. Överenskommelsen nämndes redan i november i denna spalt men nu har alltså Europaparlamentet också tagit det formella beslutet. Varje år från 2019 till 2023 kommer 24 procent av det ackumulerade överskottet av utsläppsrätter läggas i en stabilitetsreserv. Därifrån kan de plockas ut ifall det skulle bli ont om utsläppsätter. Det ser inte troligt ut men är ändå möjligt – och då finns de kvar i systemet – men till detta kommer en definitiv annullering av vissa utsläppsrätter från och med 2023 (det antal som överstiger det antal som auktionerades under året innan). Låter snårigt, men detta spås öka priset gradvis till 20 eller 30 €/ton och förhoppningsvis skall det också innebära att EU ETS klarar sig i många år utan vidare nya politiska justeringar – som man ogärna vill ha i sådana här styrmedel där man istället vill att företagen skall lita på att denna marknad sköter sig själv och inte är beroende av politiska nycker.
Den andra stora nyheten är lite lättare att berätta om. Det är många länder som pratar om koldioxidskatt men hittills egentligen bara Sverige som har en riktigt rejäl skatt på över tusen kronor (eller över 100 €) per ton. Det finns ett par exempel till som Norge som har ungefär halva den svenska nivån. Men nu har Frankrike, ett av Europas mäktiga länder och ett av få som kan uppmärksammas i USA eller Kina, också bestämt sig. De tar uttryckligen efter den ”svenska” modellen och har redan snabbt höjt sin koldioxidsskatt till 46 € i år och siktar på 86 € redan 2022.
Ingen av dessa nyheter är väl lika häftig som en Tesla, men det är sådana här styrmedel som gör Tesla och annat attraktivt för kunderna! Vilket jag föredrar, det håller jag för mig själv. Klart att skatt är betydligt rakare, enklare och mindre krångligt, men om skatter inte är politiskt acceptabla i vissa länder och inte går att genomföra, ja då är utsläppsrätter väl så goda – bara man är noggrann med utformningen.
