Liala Vianden: Trygghetsbehovet behöver inte vara en neuros

Ordet ‘trygghet’ trendar ofta inom den politiska debatten. 2005 gick David Ebarhardt till angrepp mot ‘trygghetsnarkomanin’ – välfärdssamhället ger oss panikångest och överbeskyddar oss från faror. Det är underligt hur begreppet dröjde sig kvar trots finanskraschen några år senare, med svåra nedskärningar som följd - det blev mycket svårt att se trygghetsnarkomanin i att inte vilja bli utförsäkrad trots svåra kroniska sjukdomar eller livshotande tillstånd.

Efter SD:s valresultat 2014 började trygghetsdebatten kantra åt ett helt annat håll – plötsligt lever vi i en extremt otrygg värld där ‘den vanliga människans’ ohyggliga rädsla inför kriminalitet och social oro som kan förknippas med invandring, den enda frågan som är värd att ta på allvar. Vi behöver fler poliser. Och trygghetsvärdar. Vi behöver stänga gränserna (som om de någonsin stått särskilt öppna). De tvära kasten i hur ‘nationens tillstånd’ beskrivs - som trygghetsbesatta neurotiker kontra potentiella våldsoffer framstår först som motsägelsefullt, men avviker inte från den borgerliga huvudlinjen: att angripa välfärden och de skyddssystem och samhällsinstitutioner som ger trygghet och social integration, och ersätta alla långsiktiga förebyggande insatser med polis, övervakning och straff.