Andreas Gustavsson: Trump är Putins lilla knähund – Europa måste vägra fredsavtalet

Idag tvingas Ukraina ta del av ett nytt avtalsförslag – via The Telegraph – som i allt väsentligt är precis vad Vladimir Putin har önskat sig. Att det var här vi till sist hamnade… Egentligen visste vi kanske redan? Vi har sett tidigare hur suveräna stater kontrolleras, förnedras och styckas av kärnvapenmakter. 

Jag läser en text jag själv skrev i mars 2022. Redan då såg president Volodomyr Zelenskyj ut som om han helt slutat sova. Han talade om att han – tillsammans med alla andra ukrainare – vill fortsätta att leva, att vara fri, att han inte drömmer om att bli martyr, att hans mål är fred och inte detta vidriga krig. Ukraina vill inte bli den europeiska kontinentens nya Sparta, sa han. Det var en markering. Han erbjöd inget offer. Han bad om hjälp.

Där och då skrev jag, och varje ord skaver mot det ensidiga förslag som nu kastas mot Ukraina som en skymf, som en bagatellisering av frontens stupade soldater, av alla civila som dödats och fördrivits, av barnen som rövats bort för att programmeras till små Putin-lojalister.

”Det kommer ingen moralisk seger. Det kommer inget Nürnberg. Det kommer bara ett anonymt förhandlingsbord på neutral plats. Alldeles oavsett vilka bestialiska dåd Putin låter utföra mot Ukraina. Det kommer heller inte vara första gången som händer drypande av färskt blod undertecknar orättfärdiga avtal.”

Jag skäms. Det är kanske realistiskt. Men nej, ingen given utgång. Jag vägrar tänka så. För att Ukraina förtjänar mer. För att det är fel, moraliskt förkastligt, det är uppgivenhet inför den ryska imperialismens metodiska erosion av Ukrainas suveränitet, men också inför det amerikanska självbedrägeriet att Donald Trump kan göra en smart deal med krigshökarna i Kreml.

Det som verkar ligga på bordet kan inte under några omständigheter accepteras.

Ukraina ska ge upp Krim, Luhansk och Donetsk.

Ukraina ska skala bort hälften av sin militära kapacitet.

– För Ukrainas del skulle det här innebära ett enormt nederlag med väldigt lite potentiell uppsida, säger forskaren Martin Kragh om avtalet, som vi i dagsläget inte vet hur färdigt det är, om det återstår förhandlingar, eller om det finns någon slags ambition att engagera fler parter, men det tycks som om USA förväntar sig att Ukraina ska skriva under redan till på torsdag nästa vecka, annars upphör vapenleveranserna. 

Det är inte bara faktiska innehållet utan också tillkomsten, att USA och Ryssland i lönndom har förhandlat – utan Ukraina och utan EU-länder.

Exakt så här vill Putin att det ska fungera i hans projekt att bryta ner amerikansk och europeisk dominans, som han vill ersätta med en ”multipolär värld” där starka ledares dominanslekar avgör hela nationers framtid.

Om något betyder det här övergreppet att vissa förhållanden bara blir ännu tydligare:

Ryssland kommer aldrig – aldrig – hålla det man lovar.

USA vill verkligen inte Europa väl. 

Nato är en papperskonstruktion, vad annars kan man kalla pakten när Trump inte bryr sig om att ens informera de länder som ska vara USA:s nära allierade.

Under det här kriget har Dagens ETC varje år gjort stora temanummer om Ukraina, om motståndet, om vad som händer med människorna där, men också om korruption och nationalismens baksida och om de amputerade soldaterna som kommer hem och om hur så många dräneras på sina drömmar och förhoppningar. 

Varje år har också den ukrainska journalisten Alyona Vyshnytska berättat. Med hennes formuleringar – vittnesmål – kommer det här plågsamt nära, gör det extremt klargörande varför en relevant vänster måste vara djupt och uthålligt solidarisk med det ukrainska folket. 

Nej, de vill inte ha ett evighetskrig. Men de vill inte heller ha fred till varje pris, inte om uppgörelsen utplånar deras enorma kollektiva ansträngning. Hon skrev så här i februari:

”Ryssarna försöker förgöra oss på alla plan. De plundrar vårt konstnärliga arv från ockuperade museer så att vi glömmer vår kultur och identitet, de stjäl våra barn och lär dem att älska landet som dödade deras föräldrar och tog deras land. De våldtar kvinnor i ockuperade områden, avrättar soldater som kapitulerar, torterar, dödar, spränger sjukhus och skolor. Det finns inga krigsförbrytelser som ryssar inte har begått på ukrainsk mark. Men alla vet redan detta, eller hur? I stunder av förtvivlan tänker jag på hur döden går väldigt nära, och jag har haft hundratals tillfällen att dö. Jag kanske aldrig hade blivit född om mina förfäder inte hade överlevt Holodomor, andra världskriget (under vilket Ukraina förlorade fler människor än någon annan sovjetstat), ryska deportationer och exil. De har velat förgöra oss så länge, och ändå är jag här.”

Ukrainas sak är vår.

Nu och så länge som krävs.