Henrik Jalalian: Vill verkligen inget parti rädda ett gulligt litet djur?

Det är svårt att bli populär på att driva miljöfrågor i regeringsställning. Antingen är den inte effektiv – fråga Romina Pourmokhtari.

Eller så skapar den inget engagemang – fråga alla som försökt. Få väljarna känner sig känslomässigt investerade i statistik över utsläpp från biltrafiken. Väcker den några känslor alls är det oftast av det negativa slaget – som när folk blir arga över höga bensinpriser och regleringar.

Vad är lösningen?

Det är här gulliga djur kommer in i bilden. Ska man bli populär bör man ägna sig åt den politiska motsvarigheten till att lägga upp kattbilder på sociala medier.

Alltså att försöka rädda några väl valda djur från utrotning. Sådant gillar de flesta. Valaffischer på arter man faktiskt räddat tror jag skulle funka ganska bra.

Jämfört med andra saker staten lägger pengar på är att rädda rödlistade arter inte särskilt kostsamt. Åtgärder som är bra för olika djur och växter – men också bra för politiker som vill sätta fjädrar i hatten (no pun intended). Vad som helst kan åstadkommas när goda gärningar kombineras med en politikers egenintresse.

Här kommer några exempel.

Vi börjar med sandödlan. Den trivs i soliga sandmarker i södra Sverige. Den skulle kunna hjälpas genom att skapa fler öppna sandytor och ta bort igenväxning. Den behöver bara fler varma platser att lägga ägg på.

Enligt Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för sandödla har arten visat sig svara mycket positivt på rätt åtgärder och åtgärderna har gynnat en rad andra rödlistade arter.  En no brainer alltså för nästan inga pengar alls.

En annan art är den vitryggiga hackspetten. Den lever i äldre lövskog med mycket död ved. Genom att lämna kvar döda träd och restaurera lövrika skogar skulle den kunna hjälpas.

Även klockgrodan är utrotningshotad helt i onödan. Den lever i grunda dammar i södra Sverige. Skapar man fler småvatten i närheten av varandra kan arten sprida sig och öka snabbt.

Tornseglaren, denna djupt älskade fågel, som brukar anlända punktligt till våra breddgrader ungefär nu, blir allt färre. Problemet är att den gärna häckar i håligheter högt upp på byggnader – precis sådana håligheter som försvinner när vi renoverar.

De kan hjälpas mycket genom enkla bohål och holkar. Nya byggnormer vid renoveringar och nybyggnation skulle rädda arten utan någon kostnad för skattebetalarna och för en mycket låg kostnad för byggbolagen.

Detta räcker förstås inte för att rädda den biologiska mångfalden på allvar.

Åtgärdsprogram för specifika arter är bra – men ibland går det inte alls som planerat. Ekosystemen är oerhört komplicerade och ibland vet inte ens biologerna vad som gör att en art inte svarar på åtgärderna.

Lyckligtvis fungerar åt det andra hållet också, att om man bara skyddar mer skog eller våtmarker gynnas en massa arter – utan att biologerna alltid förstår varför. Platsen bara exploderar av liv. Det kallas för trofisk kaskad, svenskans kanske vackraste ord.

Ett känt exempel är när vargar introducerades i Yellowstones nationalpark vilket i sin tur förändrade älgarnas beteende och gjorde att vegetation, bävrar, fåglar och hela ekosystem kunde återhämta sig. Men det hade man inte tänkt från början.

Ännu mer effektivt är alltså att skydda skog – särskilt den fjällnära skogen som är världsunik och som regeringen i ett anfall av närmast sjuklig kortsiktighet vill hugga ner.

Men även återställda våtmarker, skapa gröna korridorer och ge incitament till Sveriges en miljon trädgårdsägare att låta en del av trädgården växa skulle göra stor skillnad. En mycket lågt hängande frukt är att tvinga Vägverket att göra vägrenar till  ängsmark (och att de tar tag i att bekämpa lupinerna). Då kan de 60 000 mil bilvägar i Sverige bli en "gratis" resurs för att öka artrikedomen.

Medan klimatförändringar tar tid att vända är det ofta mycket hoppfullt att ägna sig åt biologisk mångfald. Naturen är fenomenal på att återhämta sig.

Enkla och billiga åtgärder har ofta mycket stora effekter. Och djurarter som återhämtat sig är alltid med på sådana där nyhetslistor över saker som faktiskt blir bättre – perfekt för både dessa arter och politiker som suktar efter erkännande.

Så varsågoda kära politiker, den här bjuder jag på. Detta är enkla åtgärder, de är billiga, de är populära. Inget samarbetsparti kommer att trilskas för att ni vill göra vägrenar till ängar eller rädda en sandödla. Det är bara att göra.

Och sedan kan man efter mandatperioden lägga upp bilder på alla mer eller mindre gulliga djur man räddat. Precis som med kattbilder kommer det att vara omöjligt att inte trycka på like-knappen.