Ledare. Lina Hjorth.

2016-05-17 03:53

Trampa inte på ensamma mammor

En rödgrön regering som med stöd av V klubbar igenom försämringar för ensamstående fattiga föräldrar och barn. Och det helt under den mediala radarn. Hur gick det till?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag hade själv inte noterat frågan om inte en personligt berörd (och upprörd) bekant uppmärksammat mig. Det här är vad som hänt förenklat och i korthet: En fjärdedel av alla barn i Sverige har föräldrar som inte lever ihop. Föräldrar är dock alltid skyldiga att försörja sina barn. Den förälder som barnet inte bor hos betalar därför underhållsbidrag till den andra föräldern. Det här kan föräldrar hantera helt själva om de vill och kan. Alternativet är att Försäkringskassan griper in och barnet får underhållsstöd på en miniminivå (drygt 1 500 kronor per månad) varefter föräldern som borde ha betalat blir återbetalningsskyldig.

Sedan april är det dock nya regler som gäller. Föräldrar ska få mer stöd och verktyg för att komma överens. Bra såklart. Mindre bra är beslutet att staten inte längre ska agera mellanhand i samma utsträckning. Syftet är alls inte dumt. Många barn, särskilt i låginkomsttagarfamiljer, får för lite pengar jämfört med vad de hade kunnat få om föräldrarna kommit överens enligt gällande regler. Och ungefär hälften av de barn som får underhållsstöd har en förälder som faktiskt har ekonomisk möjlighet att bidra utan att luta sig mot staten. Bekvämlighet, säger regeringen således. Dags att föräldrar slutar utnyttja staten som transaktionskedja när de inte behöver. Efter sex månaders fungerande betalning dras därför underhållsstödet numera in och föräldrarna lämnas att sköta sig själva.

Allting framstår som så väldigt enkelt och siffrigt när man läser regeringens förslag och uttalanden. Som om det bara handlade om betalningsförmåga. Som om alla föräldrar var fungerande förnuftiga varelser som vill sina barns bästa och kan komma överens om de får lite hjälp. Var och en som sett skilsmässor på nära håll eller arbetat med utsatta familjer vet att det sällan är så enkelt. Alla föräldrar vill faktiskt inte sina barns bästa. Alla förmår inte heller se till sina barns bästa även om de kanske vill. Man skulle naturligtvis kunna önska att det var annorlunda men det är rimligtvis bra att lagstifta utifrån verkliga förhållanden.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


 

Just inom familjepolitik och familjejuridik är detta ett återkommande fenomen. Utgångspunkten är en tänkt normal majoritet. Det friska och välfungerande (heterosexuella och med genetisk koppling naturligtvis) föräldraparet som båda vill ungarnas bästa och kommer överens. Utifrån dessa stiftar vi lagar och formulerar politik. Utan att tänka på att de som ofta behöver familjerättens skydd allra mest är helt andra grupper.

Så har vårdnadsdebatten till exempel länge utgått ifrån den majoritet föräldrar som funkar och kan samarbeta om sina barn. Därav fokus på gemensam vårdnad i alla lägen, utan tillräcklig hänsyn till den mindre men inte desto mindre skyddsvärda grupp ungar som har föräldrar med exempelvis svår psykisk ohälsa, missbruk eller våldsproblematik.

Motsvarande fenomen präglar också vänsterns välmenande men ibland blinda kamp för kvoterad föräldraförsäkring. Allting surrar runt de föräldrar som kan eller borde kunna dela lika och ingen bryr sig om att fundera över konsekvenserna för socialt och ekonomiskt utsatta kvinnor.

Det konkreta resultatet av den nya reformen för underhållsstöd är följande. Många ensamstående föräldrar med låg inkomst (framför allt mammor) lever nu med en berättigad rädsla för att deras ekonomi kommer att krascha i höst. Om den andra föräldern fullgjort sitt halvår av betalningar försvinner Försäkringskassan och kvar är ekonomisk ovisshet. Underhållsstödet kan utgöra skillnaden mellan att kunna betala hyran och inte, kunna handla käk eller inte. Sätt dig in i stressen att aldrig veta om dessa pengar verkligen kommer och när. Att plötsligt själv vara ansvarig för att påminna och kontakta och driva in. Som om ensamstående föräldrar inte hade tillräckligt mycket att göra ändå. Föreställ dig att tvingas till återkommande kontakt i maktunderläge med en person du har en djup konflikt med. Eller det värsta skräckscenariot: Att en vålds­verkande förälder plötsligt kan använda underhållet som ett maktmedel.

Jag kan inte komma på någon rimlig anledning till att progressiva partier genomfört detta annat än snålhet och dumhet. Var lite flexibla, vetja, och tänk om. Skapa ett system som absolut uppmuntrar frivilliga överenskommelser men som aldrig riskerar att sätta ensamstående låginkomsttagare och deras ungar i skiten.