Ledare. Göran Greider.

2021-07-06 03:00
Bild: Pontus Lundahl/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Tid och pengar förvägras äldreomsorgen

”Jag vet inte vad som gör mig mest ilsken – denna ständiga underbemanning, som visar att samhället och politiken i grunden struntar i frågor av det här slaget. Eller det faktum att verksamheterna i grunden är i det närmaste oreglerade.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag har för vana att alltid läsa de rapporter som kommer från fackförbundet Kommunal, både därför att de hör till de bästa rapporter som fackförbunden står för – och för att det är i skildringarna och granskningarna av förskolor och äldreomsorg som så mycket klarnar av vad Sverige egentligen är för land. Regeringskriser kan passera, regeringar falla och bytas ut, men läget i exempelvis äldreomsorgen tycks tyvärr bestå, år efter år – och det är väldigt lite som blir bättre, snarare blir det sämre. Marknadsstyrning av verksamheten och ständiga sparkrav när äldreomsorgen används som budgetregulator är bovarna i detta drama. 

I den senaste rapporten från Kommunal, ”Rätt bemanning – en rapport om kvalitet och bemanning i äldreomsorgen”, redovisas enkäter från de anställda och det visar sig att ”37 procent av personalen i äldreomsorgen anser att bemanningen sällan eller aldrig är tillräcklig. Över en tredjedel av de svarande anser att den otillräckliga bemanningen utgör risk för de äldre, minst någon gång i veckan.” De anställda har svårt att få tid över till lunch och pauser. 

Huvudproblemet i svensk äldreomsorg är att det helt enkelt råder en svår och permanent strukturell underbemanning. Enligt Sveriges Kommuner och regioner (SKR) har ”bemanningen i äldreomsorgen i stort sett varit oförändrad sedan 2008”, heter det i rapporten. Trots ökade behov. Och då handlar det både om personaltäthet, rätt utbildning för de anställda och om den sanslöst höga nivån av otrygga anställningar. På arbetsmarknaden i stort är ca 16 procent tidsbegränsat anställda. I kommunal äldreomsorg är siffran 27 procent och i privat 37 procent.  

Men jag vet inte vad som gör mig mest ilsken – denna ständiga underbemanning, som visar att samhället och politiken i grunden struntar i frågor av det här slaget. Eller det faktum att verksamheterna i grunden är i det närmaste oreglerade – det saknas nationella riktlinjer för personaltätheten – och därmed utelämnade åt de tillfälliga budgetbehov som kommunerna har. 2019 undersökte tidningen Kommunalarbetaren – och det här var alltså före pandemin – hur många kommuner som sparade på just äldreomsorgen. 62 procent av kommunerna sparade på den och ytterligare 25 procent av kommunerna verkade vara på väg att göra det. När dessutom mer och mer av äldreomsorgen hamnar i vinstdrivande händer är eländet att kommunernas upphandlingskrav mest gäller den administrativa styrningen av verksamheterna, inte personaltäthet och kvalité. 

Eller är det värsta kanske ändå det som rapportförfattarna pekar på i slutet av skriften: ”Professor Marta Szebehely konstaterar i sin underlagsrapport till Coronakommissionen att det är svårt att bedöma personaltäthet i svenska äldreboenden. Är det inre konstigt hur litet vi vet om dessa livsviktiga verksamheter – som vi finansierar med skattemedel – hur lite insyn vi har?” 

Jag tror att det där i slutändan är det värsta. Att det inte ens finns ordentlig statistik och insyn i hur äldreomsorgen fungerar. Det berättar något centralt om samhället: att välfärden för hundratusentals äldre faktiskt inte betyder så mycket och att arbetsvillkoren för dem som arbetar där inte är särskilt viktiga. 

Förra året bodde omkring 84 000 personer på särskilt boende. Av dem var mer än en tredjedel rullstolsbundna, 56 procent var urininkontinenta och 32 procent avföringsinkontinenta. Många har demenssjukdomar. Det är de här orden: urin, avföring, demens. Vem vill veta av sådant? När hela normen i politiken och samhället tycks utgå från en frisk och sportig medelålders tjänsteman med goda inkomster – det är för honom den mesta politiken utformas – blir det förstås störande att komma dragande med all denna kroppslighet som finns i äldreomsorgen. Och de som i huvudsak arbetar där är kroppsarbetande arbetarklass och mestadels kvinnor och rätt många med invandrarbakgrund – kort sagt de grupper i samhället som nästan är port­förbjudna i mycket av mediebilden som ges av detta land. Deras människovärde är lägre än de högre tjänstemannaskiktens.  

Det riktigt svåra med äldreomsorg är att det både innefattar vård och social omsorg. De minnen jag själv har av arbetet är just sådana: de äldre skulle inte bara ha mediciner och lägga om något sår eller ha en matlåda. För att hela situationen skulle fungera krävdes det någon sorts social samvaro medan man var hos dem. När minutscheman och New Public Management slår igenom fungerar det helt enkelt inte. 

Tid är avgörande. Det går inte att rationalisera och effektivisera omsorgen på samma sätt som industriell verksamhet ofta kan effektiviseras. Det går inte att tvångsmata en dement person. Man måste lirka och prata och ha tid att känna något för personen, annars fungerar det inte. Och det underlättas av om det inte alltför ofta är en ny och främmande person som möter den gamla. 

Ordentlig bemanning kan nog ofta översättas med just tid. Och tid är som bekant pengar. Politiken är än så länge inte beredd att ge de äldre och personalen i omsorgen vare sig tid eller pengar.