Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-03-17 09:20
Bild: Brynn Anderson/AP/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Terror, hat och förakt – det är kvinnors vardag

Ännu ett blodigt våldsbrott mot kvinnor. Måste vi uppdatera lagen så att ena halvan av befolkningen omfattas av hatbrott – är det vad som krävs?

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Imorgon börjar processen för att bestämma hur långt fängelsestraff en 28-årig man ska avtjäna för att i april 2018 ha mördat tio personer i Toronto. Han använde en skåpbil. Han ville köra över kvinnor. Han stannade först när vindrutan dränktes av läsk.

”Incel-upproret har redan börjat”, skrev han på Facebook före dådet.

Jag har sett och läst förhören. Gärningsmannen berättar att han aldrig haft en flickvän. Han redogör för sin radikalisering, hur desperation över ofrivilligt celibat och inre tomhet fann en bekräftande men giftig plats hos andra unga, arga, revanschistiska män.

28-åringen är dömd. Skyldig. Domaren underkände kategoriskt försvarets linje att han inte kan skilja rätt från fel, med motivering att han har Aspergers. Nej, enligt domaren agerade han överlagt. Det handlade om vedergällning. Han ville hämnas på kvinnor. Han ville lämna efter sig ett manifest för sin krets av incel-extremister, bli inskriven i deras allt blodigare historia.

Domaren vägrade medvetet att nämna hans riktiga namn utan kallade honom bara John Doe.

Glömskan till förövaren, minnet till hans offer.

Andrea Bradden, Munir Najjar, Betty Forsyth, Renuka Amarasingha, Ji Hun Kim, Dorothy Sewell, So He Chung, Anne Marie D’Amico, Chul Min Kang, Geraldine Brady – och de skadade som lämnades med hjärnskador och amputerade lemmar.

I februari kom en rapport från New America Foundation:

”Även om misogyna incels ofta uppfattas som en rörelse utan politiska målsättningar, har den som utför våldshandlingar samma långgående målsättningar som vita nationalister: att totalt förändra kultur och politik i ett samhälle för att gynna sin egen grupp.”

Terror.

Terrorbrott.

Förra året stod det klart att Kanada kommer att förbereda ett sådant åtal mot den 17-åring som högg ihjäl Ashley Noelle Arzaga med machete på en massagesalong i Toronto.

Just nu ser vi bilden på en 21-årig man som misstänks för att på tisdagen ha skjutit ihjäl åtta personer i Georgia. USA. Sex av dem asiatiska kvinnor. Även här på massage- och spainrättningar. Han uppger i sociala medier att hans liv kretsar kring vapen, pizza, familjen och Gud. Han hyllas redan på forumen som samlar incels. Han kallas en ”perfekt gentleman”, deras kod hämtad ur tidigare massmördares efterlämnade texter och videor.

Är han incel?

Trumpistisk rasist?

Både och?

Det kommer vi snart att få veta.

Just nu sitter en polis häktad för att fört bort och mördat Sarah Everard då hon promenerade hem från en vän i London. Misogyni är en epidemi, konstaterar Stella Creasy, parlamentsledamot för Labour. Hon har fått nog.

Misogyni är kvinnohat.

Så varför inte uppdatera lagen till verkligheten?

Misogyni som hatbrott.

”Det ska beaktas på samma sätt som när någon blir angripen för sin hudfärg”, säger Creasy till The Independent.

I år väntas en kommission lägga fram ett liknande förslag för regeringen, efter att gjort bedömningen att många brott kan härledas till att gärningsmannen ringaktar och/eller avskyr det kvinnliga offret just för att hon är kvinna.

Flera polisdistrikt i Storbritannien praktiserar redan en sådan här policy och vittnar om hur attityder förändras, både hos allmänheten och hos den egna kåren.

Det senare är nödvändigt.

”Vi får allt starkare bevis för institutionell misogyni inom polisen”, säger advokaten Harriet Johnson till BBC, med erfarenhet av att våldtagna kvinnor gång på gång ”skuldbelagts, förminskats, förlöjligats och ignorerats” när de fattat beslut att anmäla.

Hat.

Hatbrott.

Just nu sitter den så kallade toppjuristen häktad i Sverige, misstänkt för våldtäkt. Han har beslutat att namnge sig själv, ett slags transaktion med Expressen och Aftonbladet där han i utbyte får möjlighet att låta sin advokat tala om hur den stackars klienten har ”en kärlek till lagen” och nu bedriver ”en studie inifrån systemet”. Kvinnan? Hon har minsann tidigare anmält flera män för våldtäkt.

”Jag kan konstatera att den här personen varit involverad som målsägare i tre liknande fall på fyra år. Det är anmärkningsvärt”, säger advokaten.

Som vet exakt vad han mer än insinuerar.

Att hon ljuger.

Att hon är galen, allra minst irrationell.

Det är kvinnors vardag.

Terror.

Hat.

Förakt.

Alla blir inte överkörda av internetförvridna oskulder.

Alla blir inte kidnappade av polisen som skulle skydda.

Alla blir inte komprometterade av rättsväsende och medier.

Men ingen kvinna är undantagen rädslan för att det värsta kan hända, eller undantagen vetskapen om att det till sist räcker med att vara kvinna.

Misogyni är en epidemi, parlamentsledamoten överdriver inte.

80 procent av brittiska kvinnor har blivit utsatta för sexuella trakasserier, enligt en rapport som FN-organisationen UN Women släppte strax efter att Everard rövats bort. I åldersgruppen 18–24 år är det 97 procent. Nästan alla.

Sverige är inget undantag.

Den senaste Nationella trygghetsundersökningen (NTU) visar att nästan en av tio kvinnor utsatts för ett sexualbrott under 2019. Det rör sig om en halv miljon kvinnor.

Alla dessa mejl till Dagens ETC.

Hon som blivit våldtagen och söker upprättelse, eftersom polisen lagt ned utredningen innan den egentligen börjat.

Hon som vill ha hjälp att befria sig från hemmet där pappa, bröder, farbröder och kusiner hotar att dränka henne i badkaret om hon inte följer deras minsta order.

Hon som arbetar på restaurangen där chefen betraktar samtliga utan penis som sitt personliga harem.

Det är kvinnors vardag.

Med påtvingad rädsla och kringskuren frihet.

Det är däremot inte kvinnors problem.

Det är män.

Det är alltid män.

Det är mäns problem att lösa.

Måste vi uppdatera lagen så att ena halvan av befolkningen omfattas av hatbrott, är det vad som krävs för att andra andra halvan till sist ska förstå hur extraordinärt sjuk och outhärdlig situationen är som vi befinner oss i?