Andreas Gustavsson: Teodorescu Måwe är för besatt av sitt civilisationskrig för att vilja ha fred

Ett fredsavtal. Allt är bräckligt, vad som helst kan hända, men kanske ser vi nu ändå slutet för massdödandet – och för Hamas kvävande grepp om Gaza. Något att glädjas åt. Inget som löser konfliktens grunder, men i bästa fall kommer inte räknaren stiga ovanför 67 000, så många palestinier som hittills dödats. 

Hopp i en hopplös konflikt.

Alice Teodorescu Måwe (KD) tycker annorlunda. Ja, hon håller andan för att gisslan ska släppas och att Hamas ska försvinna. Men sedan:

”Fred är endast möjlig när palestinierna älskar sina barn mer än vad de hatar judarnas.”

Det är hennes analys på X, och det är så hjärtlöst mörkt, så fullkomligt hängivet en övertygelse att palestinierna som ett ansiktslöst kollektiv gladeligen offrar sina barn.

Teodorescu Måwe citerar Golda Meir, Israels mytologiserade – och öppet rasistiska – premiärminister.

Mycket med de två senaste åren har varit kompakt deprimerande. På den listan finns Teodorescu Måwes resa i offentligheten.Vi kan kalla det radikalisering. Vi kan också med fog hävda att hon lagt sin medmänsklighet åt sidan, permanent skrinlagt empati, tron på att människor till sist ändå kan samexistera, tolerera varandra.

Hon kan inte se framåt. 

Hon kan bara se evig konflikt.

Hon vill inte att det här infernot ska ta slut.

Hon låter som Benjamin Netanyahus värsta ministrar, som Bezalel Smotrich, som avskyr tanken på fred, som möter avtalet med hätska utspel om ”verklig utrotning av Hamas” och ”demilitarisering av Gazaremsan”. 

Hur har Teodorescu Måwe hamnat här?

Hon är låst vid att det folkmord som nu möjligen avbryts är en del av ett betydligt större slagfält. Hon utvecklade resonemanget på sin Substack i somras. Teodorescu Måwe drivs av sin föreställning om att en ny ideologisk allians har vuxit fram i Europa, ”en sammansmältning av islamismens religiösa extremism och den postmoderna vänsterns identitetspolitik”. Hon menar att ”progressiva, sekulära demonstranter sällar sig till mullor och Hamaskrigare”. Mötesplatsen är Israel, eller snarare då kritik mot Israels krig, eller ”påbjudet hat mot judar” som alstras i ”upprepandet av en rad lögner – som den om folkmord, medvetna dödandet av barn och apartheid”. 

Det här sker i land efter land, det är hon helt säker på. Islamisering. Invasion. Hon skildrar ett besök i London, England. För många visade sitt stöd för Palestina: ”till synes vanliga människor”, ”kvinnor och barn i heltäckande klädsel där endast ögonen skymtar”, ”homosexuella män”, ”personal som scannar biljetter till turistattraktioner”. Det var omskakande. ”Känslan är fientlig”, skriver Teodorescu Måwe, som kallar det hon observerade för ”antisemitism” och ”hat mot västvärlden”. 

Hon undrar:

”Hur kommer våra samhällen att se ut när islamisterna som tagit Västeuropas städer i besittning inser att taktiken fungerade, att de genom att flytta fram positionerna lyckats uppbåda den rädsla och underkastelse som möjliggör islamiseringen av Europa?” 

Hon varnar:

”Och vad händer med oss andra när kraven på en annan samhällsordning hårdnar, när de backas upp av allt fler, när politiska partier gör kalkylen att den identitetspolitiska trenden är här för att stanna och att det för den som är beredd att etnifiera politiken finns väljarröster och därmed makt att hämta?”

Teodorescu Måwe är även helt säker på att den som demonstrerar mot kriget egentligen inte bryr sig om kriget, inte heller om palestinierna, absolut inte om hur reaktionära Hamas är. Engagemanget, alla dessa miljoner som krävt att bomberna ska sluta falla, är – hon citerar Ayaan Hirsi Ali – ”islamism indränkt i maoism”.

Gaza är då en identitetsmarkör, en sista krydda att blanda ned i upplöst wokeism.

”För vänstern tillförs den heliga vrede, den mening och det kall, som rörelsen tappat i det moderna samhället, vilket ger islamisterna ett behändigt verktyg för infiltration och legitimitet. Så skapas en direkt väg in i samhällets maktcentra: politiken, skolan, kulturen.”

Civilisationernas krig.

Västerlandet som dinglar över avgrunden, där nere i djupet väntar barbarerna.

”Även om det börjar med judarna kommer det inte att sluta med dem så länge som hatet mot USA, kapitalismen, kristendomen, de europeiska värderingarna – eller vad det nu må vara som är på modet att förgöra – består.”  

Som jag skrivit tidigare om hennes intagna position:

Det är paranoia.

Det är konspirationism.

Det är en störd, förljugen bild av verkligheten.

Det är på alla sätt identitetspolitik (importerad från Frankrike, där det bedrivits kampanjer för att komma åt ”Islamo-gauchisme”).

Det är – och det kommer hon aldrig erkänna – att exploatera judar.

Det är islamofobi som skenat till apokalyptiska föraningar.

Det är, givetvis, högerextremism.

Om du inte ens kan glädjas åt att människor slipper dö, då befinner dig du på en väldigt dålig plats.