Din pappa är död. Det luktar färskt kaffe i köket, en fasan trippar genom trädgården. Barnen sysslar med sitt.
Många av er som läser detta har redan genomgått vad som sedan kommer, alla ni andra står på tur, för livet har sina cykler. Ett rum som ska tömmas. Fonus. Maria Callas eller Evert Taube under begravningen? Ugnsbakad lax eller smörgåstårta på sittningen efteråt? Där står man, som nybliven föräldralös, och projektleder dödens alla praktiska göromål och byråkratiska utmaningar. Taxeringsvärde, vem har koll på taxeringsvärde? Som en hinna mellan en själv och förlusten, det oåterkalleliga. Ska jag känna efter nu? Eller senare, det får blir senare.
Men, när jag blundar, går det som ett sus genom mig, av både min pappa och min mamma, av deras sammanslagna summa, av allt de försett mig med, och den gåvan är naturligtvis både mer och viktigare än vad jag någonsin bekräftat.
Jag kommer tillbaka till mitt jobbskrivbord, utan pappa, men med samma samhällsdebatt rumlande omkring mig, och jag upptäcker att jag börjar följa den med hans ögon, med hans inställning till rätt och fel. Det är… jag vet inte vad jag ska säga, jo, det är äcklande – rakt av äcklande, det vänder sig – för varje positionering framstår just som positionering, varje opportunistiskt grepp framstår så simpelt, så stört.
Några ord om min pappa. Livets hårda skola, på riktigt. Plikttrogen. Arbetade sig genom livet, från folkskolan, tills hjärtat inte orkade längre, för många långa pendlingstimmar, för många decennier av att välja bort sig själv. Läkarna fick tvinga honom till pension. Han grät då. Ett litet liv, ett stort liv. Familjen först, ett sommarställe med brunbetsad furu, dra strömming, bjuda in vännerna på nyårsmiddag, jazzkonserter, hålla fast vid vänskaperna som formades genom fotboll och bandy, köpa smycken till mamma som hon tyckte var för vräkiga. Politisk utav bara satan, aldrig partipolitisk. Mer av rätt och fel. Magkänsla.
Den sortens människa som ringde ambassader och skällde, argumenterade, krävde när stridsvagnar rullade in i Prag eller när bomber föll över Bagdad. En människa som älskade människor, som verkligen såg människor, deras egenart, inte deras gemenskaper eller tillhörigheter eller bakgrunder. Alltid nyfiken. Nästan in i det sista, fram till att ålderns dimmor svepte in över honom. Ett gott liv ändå, ett fullständigt liv. Jag hoppas det.
Jag möts av kondoleanser och omsorg från alla som mött honom längs den långa vägen, nära och flyktiga bekanta. Han var snäll, säger de. Så snäll. En yngre jag hade nog avfärdat det som ett futtigt avtryck. Men inte nu. Jag är stolt, över min pappa, över min mamma. Allt de ympat in i mig. Det lotsar mig. Även när jag tror att jag styr mig själv.
Pappa hade, till exempel, blivit förkrossad av terrorn som drabbade Israel. Inte för att hans pappa, min farfar, världens mest timida person, kom hem med två blåklockor efter att ha konfronterat de brunskjortor som marscherade genom Uppsala. Första och enda gången han tog till knytnävarna. Inte för att han i sitt yrkesliv hade mycket att göra med den judiska församlingen i Stockholm, inte heller för att han bar minnet av att en av hans kunder – han var typograf, tryckare – vecklade upp ärmen och visade sin tatuering, som ett tyst svar på hans frågor. Men för rätt och fel. Terror mot civila, mot barn och annars skyddslösa. Fel. Så enkelt. Alltid så enkelt. Pappa hade naturligtvis blivit lika förkrossad av det palestinska lidandet. Allt detta samtidigt, parallellt, för livet är okränkbart och en humanistisk hållning är hela ditt väsen, ständigt.
Jag skulle inte ens kunna förklara den här samtiden för honom, med all dess konstruerade polaritet, med absurda anklagelser och emotionell avtrubbning. Hans glömska gjorde att jag slapp. Han lämnade den här verkligheten bakom sig.
På hans boende möts jag av en tom säng och ett tänt ljus, batteridrivet. Det är fint ändå. Stilla. Vi packar, vi städar. Där ute attackeras synagogor och moskéer. Jag polisanmäler en galning som tycker att jag förtjänar att dömas till galgen för att jag har problem med mördade israeler. Jag får mejl från en annan galning – extremist – som menar att jag är antisemit eftersom jag inte anser att alla muslimer borde repatrieras som genetiskt betingade, kulturellt förstörda säkerhetsrisker. Allt bara pågår. Äcklet. Åsikter utan botten, åsikter som tomma skrik. Någon röstar på SD fastän den hävdar att den avskyr SD. Någon hävdar att barbarer gröper ur nationen.
De är ingenting, tänker jag.
De har inte gjort någonting för någon. De är bottenlösa, skamlösa. Tankar utan materia, utan hjärta. Moln som glider förbi. Vem minns ett moln?
Nej, det här är ingen vanlig ledare. Kanske skriver jag den mest för min egen skull. Och då i tacksamhet, djup tacksamhet, för det som jag blev lämnad med, det som gör att jag på måndag orkar göra det här igen, att det så oändligt förkrympta och motbjudande alltid skjuts undan av något annat, större, sannare.
Att vara en människa.
