Ledare. Laila Vianden.

2020-01-27 03:00
Puffetikett
Dagens ETC
ETC Göteborg

Ta dig tid att minnas Förintelsen – för det är din plikt

Vi står gemensamt inför de fasansfulla konsekvenserna av en statsorganiserad etnisk rensning, utan att riktigt kunna greppa vare sig omfattningen eller grymheten.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Idag är Förintelsens minnesdag. För precis 75 år sedan befriade Röda armén koncentrationslägret Auschwitz Birkenau. Dagen instiftades av FN för att minnas nazisternas utrotning av sex miljoner judar, och de andra grupper som föll offer för nazismens förbrytelser. Nazismens gärningar förblir ofattbara än idag – omfattningen, systematiken och metoderna är fortfarande svåra att förhålla sig till på ett mänskligt plan.

Minnet är en av hjärnans viktigaste funktioner, och centralt för vår förmåga till inlärning. Minnet är också en grundläggande förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna agera i vardagen. Medan sinnesupplevelsen endast varar bråkdelen av en sekund innan nervsignalerna dör ut, behöver hjärnan tid för att bearbeta alla intryck. Hjärnan avkodar sambanden med andra sinnesintryck, relaterar dem till tidigare upplever och avgör om de kräver handling eller bara kan ignoreras. Minnet ger oss helt enkelt den tid vi behöver.

I dagens medielandskap går allting väldigt fort. Debatter och utspel utspelas i ett rasande tempo, ofta med en tonalitet avsedd att väcka starka, oftast negativa känslor. Att stiga ned i mediefloden är att vistas i ett oändlligt nu där minnet bleknar efter några dagar, och känslosvallen skiftar fokus ännu snabbare. Varje snackis blir lika flyktig som en nervsignal om att någon råkat nudda ens axel. Den tid vi skulle behöva för att tolka, sortera, kanske fördjupa och besluta oss om något existerar inte här. 

Kanske förmår en återkommande minnesdag skapa ett utrymme som sträcker sig lite längre än till nästa utspel. Kanske går vi ut och ansluter till en manifestation, eller beslutar oss för att agera. Kanske erbjuder platsen just du bor på ett sammanhang för detta. 


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Det senaste decenniets framväxt av människofientliga strömningar har haft en avtrubbande effekt. En ständigt pågående skur av tuffa utspel och debattpunkter av typen “hur mycket invandring tål Sverige?” innebär att den chockverkan som någon enstaka förintelseförnekelse tidigare kunde väcka inte längre är lika djup. De är nu legio. Jag märker det även på mig själv. Men det är inte nödvändigtvis dåligt. 

Att inte bli akut upprörd över varje främlingsfientligt utspel behöver inte vittna om uppgivenhet. I ett opinionslandskap där ”invandringsfrågan" dominerar blir till sist effektsökeriet ointressant, på samma sätt som den finstilta skuggboxningen. Frågan om vad man “får” säga om ett rasistiskt parti lämnar alltfler helt kalla och med insikten om att debattmaskineriet i bästa fall är avsett att underhålla, i värsta fall att skifta fokus från det faktum att vi har ett växande riksdagsparti som grundades av nazister och livnär sig på rädsla och ilska mot invandrare. 

Den känslomässiga avtrubbning som de här åren gett har landat många människor i insikten om att det inte hjälper att vara reaktivt känslosam. Snarare har både konfliktlinjen och övertygelser fördjupats. Den som tidigare betraktade sig som ”helt ointresserad av politik” lägger nu till ett snabbt ”men det finns gränser, jag tror på människors lika värde”. 

Att minnas Förintelsens offer är en plikt. Så här gör vi i ett samhälle. Det är ingen enkel uppgift att stiga ner till den moderna historiens mest ofattbara katastrof, men den mänskliga viljan till försoning väcker också frågor, även om det inte blir mer än ett vanmäktigt: Hur kunde det bli såhär? Vad ska jag göra?

Idag dominerar ”invandrarfrågan” den politiska dagordningen. Som invandrare utgör jag ett ständigt hot som måste hanteras på kraftfullast möjliga sätt för att kunna rensas från samhällskroppen. Sådana som jag utgör den politiska hårdvaluta som hatpredikanter bygger sina karriärer på. 

När jag hedrar minnet av Förintelsens offer sker det i gemenskap med andra. Att inte glömma blir en kollektiv handling som upprättar en förbindelse mellan oss och offren. Vi står gemensamt inför de fasansfulla konsekvenserna av en statsorganiserad etnisk rensning, utan att riktigt kunna greppa vare sig omfattningen eller grymheten. Här uppstår en etisk interpellation, som tvingar oss att ta människans absoluta värde på djupaste allvar.