Hon kunde inte ha mer rätt.
Det gäller inte bara att en bank med nästan fyra miljoner svenskar som kunder tror sig kunna komma undan med att hänvisa dem till en så uppenbart underdimensionerad grupp som ska ta hand om sköra, stressade anhöriga som fått bouppteckningen klar och vill reda ut ekonomin efter den som dött. Det gäller också bemötande.
Ann-Carina minns hur det fungerade förut, att man fick sitta ned på med en livs levande människa som hjälpte en att avsluta konton, flytta fonder, lösa lån och allt annat praktiskt som måste hanteras efter att en älskad lagts i jorden.
Nej, hon överdriver inte. Jag skriver under på allt. Jag har förlorat två föräldrar, ungefär ett decennium emellan. Första gången lotsades vi som var kvar med varm och tålmodig hand av bankens personal som genuint verkade tänka service snarare än merförsäljning. Men den här gången… Var hittar jag ens ett kontor? Bäst att börja med ett telefonsamtal. Eller inte. ”Det finns en länk på vår hemsida. Du skriver ut och fyller i själv, sedan skickar du in till vår arvskiftesgrupp.” Men jag föredrar nog ändå att göra det här mellan fyra ögon, känns tryggast så. ”Det går inte.” Fyller i dokumenten, skickar in. Det kommer sedan ett sms:
”Just nu har vi mycket hög arbetsbelastning.”
Det var i början av februari. Kanske blir allt klart i mars. Eller april.
Poängen är att det kan vara bråttom. Det kan handla om arvingars privatekonomi, det kan handla om att det redan är en väldigt plågsam situation för många, det kan finnas tusen skäl till varför ett företag som verkligen värnar om sina kunder inte ska låta dem befinna sig i limbo längre än absolut nödvändigt.
Swedbank delar ut 17 miljarder istället för att hand om Ann-Carina.
Swedbank bryr sig inte om sina kunder.
Swedbank stjäl istället från döda.
Det är den enda möjliga slutsatsen. Det är fakta. När en annan storbank lyckas genomföra processen på drygt en vecka, väljer Swedbank att låta den pågå, pågå och pågå i flera månader. Det handlar om prioriteringar. Swedbank delar ut 17 miljarder kronor istället för att ta hand om Ann-Carina och tusentals andra som i detta nu väntar på att få ett sms om att man behagat ögna de dokument som Ann-Carina och tusentals andra själva letat upp, skrivit ut, fyllt i och skickat in.
Det handlar om många miljoner, kanske miljarder, som sugs fast hos banken fastän de rättmätigen tillhör arvingarna. Stöld? I alla fall moraliskt. Det är garanterat förnedrande för drabbade.
Många väljer bank och stannar där. Många nästan ärver sin bank, kanske i synnerhet Swedbank, som är sprungen ur folkligt förankrade sparbanker – och mjölkar denna bakgrund som… ja, en arvinge. Göran Persson är ett perfekt kuttersmycke. Partiets ordförande blev bankens ordförande, när han skulle väljas 2019 bedyrade han sitt engagemang för ”den bank som jag förknippar med sparbanksrörelsen”. Undrar när han senast satte fot på ett av de kontor som finns kvar. Och vad han tänker när han ser seniorer desperat försöka förstå hur de ska navigera digitaliserade transaktioner.
Jag rekommenderar det, egentligen till alla, gå in på någon av bankernas utdöende fysiska kontaktpunkter och bevittna löpande-band-hanteringen av trogna kunder, vanliga människor, inte kategorin som placeras i mjuk fåtölj med en designerad kapitalförvaltare.
Då är eken och Lyckoslanten riktigt, riktigt långt borta.
Swedbank har tagit sin girighet för långt. Vad vinner jag på det här som kund? tänker helt säkert fler och fler. Maximalt räntenetto. Minimalt med service. Monumental ovilja att underlätta när det verkligen behövs. Det går liksom inte att dölja affärsidén. Även om man skickar fram en vd som låter gnissligt mekanisk när han i årsredovisningen lovar att finnas där, vara en trygg partner och göra allt för kundernas framtid.
Bankerna har släppt sitt samhällsansvar.
Bankerna är på ägarnas sida, definitivt inte på din.
”Ett arv är personligt”, säger Ann-Carina till Dagens ETC.
”Pappa, han jobbade och slet och snålade i hela sitt liv och försökte att lämna efter sig någonting. Arvet blir en önskan om välgång till barnen. Det är en önskan att kunna göra någonting tryggt i livet.”
En gång i tiden förstod Swedbank det där.
Nu lägger man mer resurser på att lobba mot bankskatt än på att hjälpa Ann-Carina.
Det är inget annat än skamligt.
