Det är underligt att den där frasen ”den vuxne i rummet” faktiskt gjorde intryck på så pass många eftersom det just är de vuxna i rummet som fattat samtliga de beslut som gör att ojämlikheten växer, klimatet skenar och segrationen ökar. Betydligt mer djupsinnigt vore det i så fall att hävda att det är ännu viktigare att vara ”barnet i rummet”, det vill säga den som ser tingen på ett nytt sätt.
En annan djupsinnig fras som stört mig extra mycket på senare år har uppstigit ur den konservativa våg som sköljt genom världen: Någonstansare och varsomhelstare. Det är den brittiske journalisten David Goodhart som myntat uttrycket (somewheres och anywheres). Plötsligt svepte de två orden för fulla segel fram genom konservativa krönikor och ledartexter i svensk offentlighet. I P1:s Studio ett medverkade jag vid ett tillfälle i en diskussion om begreppsparet, där jag hävdade att det var sprunget ur en konservativ tankevärld som inte räknade med materiella maktresurser. Men jag märkte att programledarna liksom kände sig upplyftade över de nya ord som tycktes kasta ett klargörande ljus över ett svårfångat samtida politiskt landskap. Och man slapp tjata om klass.
Konservativa skribenter har gång på gång försökt förklara den högerpopulistiska vågen med konflikten mellan varsomhelstare och någonstansare. Varsomhelstarna är alltså de moderna, fördomsfria människor som ser det som självklart att flytta vartsomhelst i världen och som är säkra på att de kommer att tycka om att röra på sig och jobba på nya ställen bland nya människor. Medan någonstansarna är de människor som hyser ett djupt band med sin hembygd, med sina traditioner, med sitt land.
De konservativa skribenterna lade alltså pannan i djupa veck och blickade ut över en samtid som nyss tycktes oförklarlig, men med de nya orden kunde de skåda sammanhangen: Värderingar, identitet, hemkänsla utropades till underskattade faktorer.
Men varför känner sig varsomhelstarna sig hemma varhelst de hamnar i världen? Svar: I nio fall av tio därför att det rör sig om en ekonomiskt privilegierad människa som på de nya platser hen anländer till möter samma slags privilegierade människor som hen själv. Vd:n som får ett jobb utomlands är typfallet. En sådan behöver knappast leta bostad i en främmande miljö. De miljoner migrantarbetare som rör sig över världen känner sig säkerligen inte lika hemmastadda i de länder där de tvingas till uselt betalda jobb och ofta diskrimineras. De längtar nog ofta hem. Och den medelålders arbetslöse på svensk landsbygd som får höra att hen måste dra till en helt annan del av landet och bryta upp från vänner och bekanta för en mycket oviss framtid lär knappast vara lika entusiastisk.
Även vänstern har förstås sitt falska djupsinne. Jag har förvånat mig storligen över att så pass många på vänsterkanten är så förtjusta i begreppet bildning. ”Bildning” är ett 1800-talsbegrepp. Längst inne i ordet gömmer sig en stabil medelklassfamilj. Bildningsbegreppet var en gång, i den tyska miljö där det en gång började användas, radikalt. Idag är det i huvudsak ett konservativt signalord som lätt leder till att frihetlig pedagogik i skolan bör bannlysas till förmån för katederdisciplin.
Till råga på allt är det faktiskt artegoistiskt: Inget ord är så antropocentriskt, det vill säga fixerat vid människans väl och ve, som ordet bildning. Min hunds alla kunskaper, och de är omfattande, har ingen plats i bildningsbegreppet och än mindre de kunskaper en varg eller en isbjörn har om de miljöer de anpassat sig till.
Högerpopulismen tycker sig i ordet ”globalister” ha erövrat en djupsinnig utblick över världssammanhangen. Men det som orsakar globalismen vill man på den kanten helst inte tala om: Den världsomspännande kapitalism som inte bryr sig om nationsgränser, traditioner eller något annat.
Men som sagt, det falska djupsinne som i ett ytligt symtom tror sig skåda de djupaste orsakssammanhangen, återfinns även på vänsterkanten. För somliga tycks det räcka med att klassificera samtida högerpopulism som ”fascism” för att den djupsinniga analysen ska vara klar. Att denna högerpopulism har att göra med exempelvis ett socialförsäkringssystem som gör folk otrygga, eller med degraderingen av allt utanför storstäder, kommer då inte med i analysen.
Psykologiseringen av ekonomiska och sociala maktförhållanden är framför allt ett sätt för konservativa att slippa konfronteras med de materiella verkningarna av kapitalism och marknad. Men även många marknadsliberaler begår samma misstag när de ser högerpopulismen som ett slags psykologisk smitta, inte som en effekt av den våldsamma stegringen av social otrygghet.
Strunta i djupsinnet! Gå på de materiella förklaringarna! Follow the money! Det förklarar alltid mycket mer. Ett barn fattar det.
