Stoppa populistvågen med välfärdspolitik

Kanske för att många politiker är upptagna med att sprida oro, och att försöka kapitalisera på människors oro.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

En populistisk våg går genom politiken. Regeringen förlänger id-kontrollerna vid Sveriges gränser, som om flyktingar hotar lag och ordning. Moderaterna vill införa no go-zoner, som i praktiken skulle ge polisen möjlighet att inskränka människors demokratiska rättigheter. Liberalen (?) Jan Björklund hävdar att själva slöjan är en symbol för kvinnoförtryck. Så bortser han från att det patriarkala tvånget att bära den är det verkliga problemet. Han framställer istället tjejer som bär slöja av eget val som vandrande exempel på kvinnoförtryck.

Det är ansvarslöst alltihop. Politiker som agerar så här tar inte ansvar för att hålla ihop vårt gemensamma samhälle. De målar upp bilden av ett yttre och inre hot mot Sverige. De splittrar oss istället för att bygga tillit.

Visst känner människor oro – oavsett hudfärg, ursprung och religion. Över en välfärd som krackelerar: Skolor som inte förmår hjälpa eleverna med störst behov, en äldreomsorg i ständig minutjakt och överfulla BB-avdelningar. Om vi inte kan lita på samhället när vi verkligen behöver det, kan vi då lita på samhället över huvud taget? Det är en befogad oro hos människor.

Särskilt när klyftorna växer som de gör. OECD säger att de svenska inkomstklyftorna växer snabbast i västvärlden. Det är inte löneskillnaderna som skenar, utan det är kapitalinkomsterna som gör det. De rika blir rikare genom vinster på aktieinkomster, utdelning och fastigheter. Samtidigt har ersättningarna i socialförsäkringssystemen inte ökat i samma takt som lönerna, vilket gör de fattiga fattigare.

I hela 286 av landets 290 kommuner har inkomstklyftorna ökat de senaste fem åren, visar en granskning i tidningen Dagens Samhälle. Allt fler befinner sig i ytterligheterna på inkomstskalan medan mellanskiktet minskar. Inkomstskillnaderna ökar inte bara mellan människor, utan även mellan regioner. Landsbygden halkar efter storstadsregionerna.

Det här är den stora utmaningen i svensk politik. Att sluta klyftorna mellan människor och landsdelar så att vi kan börja lita på samhället igen. Att verkligen bygga samhället på principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Så att alla människor får förutsättningar att utvecklas. Kan vara med och utveckla landet.

Det är bara ett problem. Det skulle kräva en aktiv fördelningspolitik. Frågan är om Stefan Löfven kommer att våga dra den slutsatsen av sin Sverigeturné? Det kräver ju handfast skatte- och välfärdspolitik – till skillnad från symbolpolitik i form av id-kontroller och tiggeriförbud. Det skulle kräva en ideologisk strid mellan höger och vänster. Om hur samhället ska byggas. Individuellt eller gemensamt.

För egen del är jag övertygad om att denna ideologiska strid inte bara måste tas för att sluta klyftorna – utan även för att stoppa extremhögerns framgångar. I dagsläget seglar Sverigedemokraterna fram på den räkmacka som etablerade partier lagar till genom att anamma populismens verklighetsbild. I en debatt där striden stod mellan höger och vänster, om handfasta reformer, skulle Jimmie Åkesson vara chanslös.

När människor känner oro för att samhället faller sönder är politikernas uppgift att bygga upp samhället igen. Klara, färdiga, gå!