Runt om i Sverige har det genomförts många demonstrationer mot den slavhandel som just nu pågår i Libyen. I Umeå hölls en demonstration den 2 december på Renmarkstorget, anordnat av nätverket Power Women. Power Women är en nystartad grupp bestående av unga rasifierade kvinnor. Det sjuka och oacceptabla i att människor säljs som objekt belystes av många av talarna. De talade också om det fruktansvärda som pågår där, men kanske ännu viktigare – det lika fruktansvärda som pågår runt om i Europa, liksom att det knappt blir några reaktioner när människor blir sålda som slavar som följd av den förda flyktingpolitiken.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Solidaritet, när det görs rätt, är ett av de vackraste orden i världen. Solidaritet handlar om att gruppens bästa ska prioriteras och inte individens. Det är solidaritet att betala skatt, eftersom vi alla i landet ska ha en allmän välfärd. Det är inte individens bästa som ska gynnas, utan hela kollektivet.
Men ofta inbegriper inte vår solidaritet alla människor, utan bara en del. När gruppen som ska få det bästa inte är alla människor utan bara vissa utvalda som har kvalificerat sig, då har ordet förlorat sin ursprungliga betydelse och då är det inte längre ett särskilt vackert ord. Riktigt otrevligt blir det när det är färgen på huden som avgör hur ett liv ska värderas.
Vi kan se paralleller till detta inom många organisationer som arbetar för människans lika värde. Det finns feminister som har gjort ett otroligt arbete för icke rasifierade kvinnors lika rättigheter och som är knivskarpa i sin analys när det handlar om vita kvinnor. Men när det kommer till kvinnor av annan hudfärg eller etniskt ursprung misslyckas man tyvärr ofta totalt. Feminismen tar sitt avstamp i att alla ska ha lika rättigheter, och därför blir det extra sorgesamt när övertygade feminister inte står upp för det fullt ut. Återigen har den feministiska rörelsen misslyckats. Inte är det många vita feminister som har rutit ifrån angående slavhandeln i Libyen – detta trots att kvinnor och barn utgör den största delen av dem som blir sålda.
Det är dock inte uteslutande feminister som inte förmår bättre. Hela samhället är genomsyrat av den här typen av rasism. Media prioriterar att ge mest uppmärksamhet till vita kroppars lidande. När Boko Haram eller Al Shabab slaktar universitetsstudenter och andra människor i Afrika ser vi kanske en notis i tidningen och sedan är det glömt. I Syrien har hundratusentals människor mördats i inbördeskriget. Här i vår trygga Nord sitter vi och oroar oss för hur vi ska undvika att flyktingarna kommer hit och stör våra invanda mönster.
Ibland säger man att det är så långt borta att vi inte orkar engagera oss i frågorna. Men den 11 september när flygplanen flög in i tvillingtornen i USA, var det inte för långt borta för att vi skulle engagera oss. Samma sak vid jordbävningen 1989 i San Fransisco, då nio personer avled – det blev ett enormt mediapådrag. Vid jordskalvet i iranska delen av Kurdistan, där över 300 personer dog, var mediapådraget däremot inte lika stort.
Det är tydligt att vår empati inte enbart beror på avstånd. Internationell solidaritet som inbegriper alla människor måste prioriteras varje dag. Om inte står vi kvar med något väldigt obehagligt.
