BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag är främmande inför det här. Min politiska övertygelse kan egentligen sammanfattas i en enda mening: Människors rätt att vara sig själva. Oavsett sådant som klass, kön, ursprung, religion och sexualitet. För att kunna uppnå det målet krävs både normkritik och identitetspolitik. Vilka människor är det som förtrycks och diskrimineras i vårt samhälle? Vilken politik behövs för att komma till rätta med det?
Jag tänker på det när Moderaterna bryter Sverigedemokraternas isolering och är i full färd med att skapa ett blåbrunt nytt block i svensk politik. Samtidigt som Donald Trump sitter på andra sidan Atlanten och låter USA:s egen Mr Avpixlat, Steve Bannon, skriva rasistiska dekret om vilka som är välkomna in i landet och inte. Vi i vänstern, och klassiska liberaler med för den delen, måste genast upphöra med navelskåderiet. För nu står våra värderingar, allt vi tror på, på spel. Både i Sverige och i världen.
Det räcker inte att skriva under namninsamlingar på nätet eller att gå ut på gatorna och demonstrera, även om sådana manifestationer är livsviktiga, inte minst för att de ger hopp och självförtroende åt människorättsrörelsen. Antirasister, feminister och hbtq-aktivister står inför sin största utmaning på mycket länge. Vi måste ha tydliga strategier, både inom och utom den etablerade partipolitiken.
Rasismens normalisering i Sverige har redan tagit Moderaterna i sitt våld. Anna Kinberg Batra står fast vid att Sverigedemokraterna är rasister, men börjar ändå samarbeta med dem. Det är vanvettigt, och det kommer utan tvekan att göra Moderaternas politik allt mer rasistisk med tiden. Den utvecklingen måste stoppas i andra partier.
De socialdemokrater som står för en human flyktingpolitik har en viktig uppgift på vårens partikongress: Att se till att den inhumana flyktingöverenskommelsen, som sades vara en tillfällig akutåtgärd men som nu alltmer ohämmat beskrivs som en del av Socialdemokraternas själ, rivs upp så snart som möjligt.
Tillfälliga uppehållstillstånd och strikta regler för anhöriginvandring innebär nämligen inte bara att människor som flyr från krig och förtryck har svårt att få en fristad i Sverige. Sådan politik signalerar även, på ett farligt sätt, att människor som flyr hit är ett problem som hotar det svenska samhället. Om flyktingöverenskommelsen blir permanent har värderingsbasen för svensk politik förskjutits betydligt. Inte i någon bra riktning.
De progressiva krafterna inom de politiska partierna måste kroka arm med de sociala rörelser som påverkar politiken utifrån, i en friare roll. RFSU:s världsorganisation IPPF har meddelat att de inte tänker ta emot amerikanskt bistånd sedan Donald Trump återinförde och utökade munkavleregeln, som innebär att organisationer med hälsobistånd från USA förbjuds att arbeta med abortfrågan. IPPF uppmanar istället Sverige och andra länder att öka biståndet till sexuella och reproduktiva rättigheter, som Nederländerna redan har gjort. Det är ett gott exempel på konstruktiv feministisk politik, som feminister inom alla etablerade partier genast borde stödja.
Tillsammans kan människorättsaktivister – både inom och utom partipolitiken – ge rasismen, sexismen och högerpopulismen en match. Det förutsätter dock att vi slutar tjafsa om vad normkritik och identitetspolitik egentligen är, oavsett hur vi ser på det. Och på ett genomtänkt sätt börjar försvara de mänskliga rättigheter och demokratiska värden som nu hotas akut.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
