Ledare. Ulrika Lindahl.

2018-05-07 03:00

Skräckläsning om partiers utveckling

Jag har precis tagit mig igenom ett exemplar av riktig skräcklitteratur. Den skakande titeln är ”Svenska valrörelser – Väljare, medier och partier under 2000-talet”.

Boken är skriven av professorerna Lars Nord och Jesper Strömbeck, båda aktiva inom fältet politisk kommunikation och journalistik, och innehåller flera skrämmande avsnitt. I alla fall för den som tror på demokratin i Sverige och vill att den ska hinna fylla hundra år i någorlunda gott skick.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I den nyutgivna boken konstaterar de båda professorerna att det finns tre tydliga trender som har präglat valrörelserna under 2000-talet. Professionalisering, medialisering och marknadsorientering. Partierna har sedan början av 90-talet tappat mer än hälften av sina medlemmar. Idag är bara drygt 250 000 personer i Sverige medlemmar i ett parti. Det betyder att partierna har förlorat sitt viktiga öra mot marken.

I dag är det framför allt genom medierna som partierna kan prata med sina väljare. Och i en tid när den genomsnittliga längden på politikers soundbites i nyhetsprogrammen är tio sekunder så gäller det att paketera budskapet rätt. Det har i sin tur lett till att ett gäng experter och externa konsulter engageras i partiorganisationerna. Det är inte längre medlemmarna eller de folkvalda själva som avgör vad som ska sägas och hur.  I tv-serien ”Länge leve demokratin” i SVT konstaterar Jan Scherman att på våra 349 ledamöter i riksdagen går det mellan 400 och 450 tjänstemän som ska hjälpa dem med deras utspel och med mediahanteringen. Den siffran har mer än fördubblats på tio år och under ett valår stiger den lätt över 500.

Men framför allt har det minskande antalet medlemmar och de alltmer lättrörliga väljarna lett till att partierna har blivit marknadsorienterade. Från att tidigare har låtit medlemmarna först utforma politiken och idén om samhället för att sedan gå ut till väljarna och söka stöd, har partierna rört sig mot att liksom företag undersöka vad marknaden, det vill säga kunderna eller väljarna, vill ha och sedan utforma politiken efter det.

Det kan ju låta trevligt och lyhört att partierna går ut och frågar innan de bestämmer vad de vill, men den stora frågan blir då: Vilka människors efterfrågan är det som avgör och hur vet partierna vad de vill?

Det vi vet om marknaden är att det oftast är den med störst ekonomiska muskler som vinner. Vi vet att Svenskt Näringsliv under de senaste valrörelserna har satsat mer pengar än partierna var för sig för att nå ut med sitt budskap och få partierna att anpassa sig efter det. Nyligen avslöjade vi här i Dagens ETC att Svenskt Näringsliv investerat miljontals kronor i en storskalig trollfabrik, där olika konton i sociala medier med grova inlägg hånar bland annat den rödgröna regeringen, LO och Vänsterpartiet.

Vi vet att undersköterskan, busschauffören och verkstadsarbetaren, om de inte organiserar sig, står sig ganska slätt jämfört med de stora ekonomiska intressena när det gäller att synas och höras.

Glöm inte att bara fem procent av dem som syns och hörs i SVT, ”hela Sveriges television”, tillhör den arbetarklass som utgör halva vår befolkning, vilket forskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt på Södertörns högskola kunde konstatera i rapporten ”Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier”.

Hur ska partierna veta vad folket vill ha när de själva inte är folket och inte heller ser eller hör folket? I den senaste Som-undersökningen från Göteborgs universitet som mäter människors oro visade det sig att det vi oroar oss allra mest över inför framtiden är förändringar i jordens klimat. Nästan alla partier pratar i dag om att de måste ta människors oro för den så kallade integrationen, migrationen och den organiserade brottsligheten på allvar. Och de har tagit den så mycket på allvar att den har dominerat valrörelsen så här långt, trots att de frågorna kommer mycket längre ned på stapeln över vad vi som bor i Sverige faktiskt oroar oss för. Efter både ökad antibiotikaresistens, miljöförstöring och ökad främlingsfientlighet. Uppenbarligen är det inte alla väljares röster som har nått partiernas öron.

Jesper Strömbäck och Lars Nord konstaterar i sin bok – och det är nu det blir riktigt, riktigt läskigt – att de kommande valrörelserna under 2000-talet kommer att bli ännu mer marknadsorienterade än de vi redan har sett. Inte nödvändigtvis för att partierna vill det utan för att de måste. De konstaterar också krasst att för marknadsorienterade partier är inte politikens innehåll heligt. Bara det säljer.

Men vi som inte vill ge upp riktigt än, vi som inte vill lämna walk over till de ekonomiska intressena, vi kan inte bara acceptera att det är så här det kommer att bli. Vi måste vända trenden. Gå in i partierna – eftersom det nu är de som finns. Eller starta nya partier. Ordna möten. Demonstrera. Skriva insändare. Prata med politikerna, se till att de verkligen förstår vad du oroar dig för. Och kämpa för det du tror på.