Hem och hyra skrev i förra veckan om en kvinna som är sjukskriven på grund av värk i kroppen. Hon hade blivit aktiv som sekreterare i sin hyresgästförening och hade nämnt detta till sin handläggare på Försäkringskassan, som inte tyckte detta var något positivt. Tvärtom. Kunde hon orka med att vara sekreterare på ideell basis skulle hon kunna arbeta som det också. Nu ska hennes arbetsförmåga utredas igen.
Formellt tillåter reglerna ett visst mått av ideellt arbete. Men det måste anmälas och det verkar dessutom finnas utrymme för godtycke. Det ideella arbetet får inte bli för likt ett vanligt lönearbete. Det kallas arbetsförmåga, hur mycket en person faktiskt kan arbeta. Det är en slags omvänd parafras på den som inte arbetar ska inte äta, den som har sjukersättning ska vara så pass sjuk att inget arbete är möjligt. För tänk om någon lade den där arbetsförmågan på att skriva ett mötesprotokoll istället för att lönearbeta.
Försäkringssystemet bygger på ett villkorande. Det kallas för arbetslinjen eller aktivitetslinjen, som inte endast gäller arbetslösa. Även sjukskrivna kan misstänkas vara detta på pin kiv. Att de slösar bort sin arbetsförmåga på att sitta på möten i en förening istället för att lönearbeta. Till varje pris ska människor lönearbeta. Detta är grundprincipen. Det är denna princip som har gjort det möjligt för politikerna att prata om bidragsberoende som ett samhällsproblem, något som ska ”brytas”, utan att ta hänsyn till att det är fullständigt legitimt att vara beroende av försäkringssystem om man inte kan lönearbeta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sjukskrivningarna ökar, framför allt på grund av psykisk ohälsa. Arbetena är för stressiga, för pressade för att folk ska orka med. Människor slits ut så pass mycket att de inte kan fortsätta arbeta. Detta destruktiva arbete är i allra högsta grad ett samhällsproblem.
Nog för att ett årsmöte kan var mördande tråkigt, nog för att tröska motioner inte alltid är så himla kul. De flesta föreningsaktiva upplever nog det ideella arbetet som väsensskilt från lönearbetet. I alla organisationer jag har varit med i har medlemsmöten inte varit obligatoriska, det har inte funnits någon chef som undrat vad jag gjorde istället.
Det ideella arbetet innebär en annan slags frihet, som dessutom har den fina egenskapen att man får känna engagemang med andra människor, arbeta tillsammans för någonting man tror på. Jag skulle till och med vilja säga att det ideella arbetet kan fungera terapeutiskt. I föreningslivet fick jag göra massa saker jag egentligen inte vågade, fick öva på att prata inför folk, ta ansvar. Det fick mig att känna mig mindre ensam i samvaron med likasinnade.
Men reglerna som finns kan inte särskilja mellan ett lönearbete som pressar sönder folk och ett ideellt arbete som inte alls har samma krav. De avskräcker folk från att engagera sig och riskerar därmed att innebära en social isolering.
Reglerna ändrades 2008. Innan dess kunde man arbeta ideellt hur mycket man ville. Det är borgarnas fel, tänker jag reflexmässigt. Det var de som startade denna klappjakt på sjukskrivna. Men jag vet också att det inte stämmer. Arbetslinjen är en gammal sossetradition.
Men det rimmar så illa med socialdemokratin, som stolt säger sig bygga på en tradition av föreningsliv och folkrörelser. Att våga ta ”tuffa beslut” har denna regering gjort till sin grej. De står allvarliga i tv-rutan och menar att vissa saker måste göras.
Våga testa någonting annat. Ta ett tufft beslut och ändra regelverket kring socialförsäkringarna. Många kommer säkert att tycka att ni är mjukisar och inte tillräckligt hårdföra. Det bygger ingen kredd hos högerspöken, men det skulle kunna hjälpa till i famlandet efter en ideologisk kompass. Låt folk göra saker tillsammans, utan rädsla för repressalier.
