Ledare. Göran Greider.

2021-03-03 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Simma med Golfströmmen – och se de långa sammanhangen

Vi har lättare att ta in det omedelbara, särskilt det dödligt omedelbara. Samma problematik syns i klimatfrågan.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Känner ni det i luften? Den svenska pandemidebatten har lugnat sig rätt ordentligt på sista tiden. Visserligen fortsätter Ebba Busch (KD) att hålla fast vid sitt påstående om att regeringen ”med berått mod” låtit människor dö i smittan, men det låter alltmer hysteriskt. Att förnuftig kritik av coronastrategin hela tiden förekommer i debatten är naturligtvis som det ska vara i en demokrati.

Men diskussionen har lugnat sig och det beror på två saker. För det första har pandemins vågor rullat förbi en efter en och det har gått upp för de flesta att det krävs ett mycket långt perspektiv för att bedöma vilka åtgärder mot den som varit vettiga och mindre vettiga. Fixeringen vid dödstal har mer eller mindre upphört efter att länge ha förvandlat varenda nyhetssändning till en dödsmässa.

Tittar man på statistiken ser man att Sverige permanent verkar ligga på kanske 14-16:e plats i den dystra tabellen över döda per miljon i Europa (även om det snabbt som blixten kan ändra sig). Det är inget att glädja sig åt, vi talar ändå om ett djupt ärr i folksjälen, men det är långt ifrån den apokalyps som länge ansågs prägla situationen i Sverige.

Jag är också rätt säker på att Vetenskapsradions reportage om den dolda Facebookgruppen som sändes för några veckor sedan gav alla inblandade en rejäl tankeställare. Den mobbing- och trakasserikultur som där uppdagades och som inbegrep även högutbildade forskare, tålde inte dagsljuset och gjorde nog många inblandade djupt ångerfulla, trots de säkerligen goda avsikter de hade. Det är lätt att dras med, även för akademiska eliter.

Rätt snabbt kunde man också notera att den mäktigaste instansen i svensk media, Dagens Nyheter, började anlägga ett lugnare tonfall efter att länge varit något av alarmismens epicentrum i svensk press. Även om ingen självkritik ännu siktats från ansvariga på Dagens Nyheter har det börjat dyka upp mer av andra perspektiv på exempelvis kultursidorna (i alla fall en artikel, av Anita Goldman, som problematiserade lockdowns och de följder de kan få för demokratin). Uppmärksamheten kring medicinreportern Amina Manzoor, som nyligen sa upp sig efter att ha fått utstå trakasserier och enligt egen utsago inte fått mycket stöd av sina chefer, har gjort sitt till.

Kort sagt, alla har lugnat sig en smula och det är alldeles utmärkt. Och det är särskilt glädjande att medierna uppvisar tendenser till sans och självsanering efter en lång period av uppjagade tonfall.

Det finns en central lärdom här beträffande just medierna: De har i allmänhet ytterst svårt att hantera skeenden som är utdragna över lång tid och kräver de långa och breda perspektiven. Ett dödligt virus går på sätt och vis att förstå och greppa, därför att ett virus kan beskrivas som en ond fiende. Effekterna av långa nedstängningar av hela samhällen med svåröverskådliga konsekvenser för folkhälsan under decennier är mycket svårare att hantera dramaturgiskt-medialt.

Det är inget att raljera eller fälla enkla domslut över. Det är inte några mediechefers fel. Våra medvetanden fungerar helt enkelt så. Vi har lättare att ta in det omedelbara, särskilt det dödligt omedelbara.

Samma problematik syns i klimatfrågan. Den som tittar ut över Atlanten kommer inte att se någon Golfström röra sig över ytan. Det är bara i tröglästa vetenskapliga rapporter som en troligen försvagad Golfström – och ett helt ofattbart planetärt system av havsströmmar – träder fram. Det är lätt att identifiera sig med den de sista isbjörnarna som utmattade kravlar upp på drivande isflak i Arktis men Golfströmmen kan vi knappast leva oss in i trots att man bör göra sina försök och jag tror att vi måste göra det:

Tänker ibland på Golfströmmen

som ett 34 miljoner år gammalt

barn som lyckligt leker för sig självt

men aldrig ska förstå vad människors tanklösa

exploaterande civilisationer åsamkar det.

Så inatt simmar jag med dig i famnen,

du väldiga atlantiska barn, och all min

kraftlöshet och skörhet i denna natt

är den enda ursäkt jag kan ge dig

för allt vi gjort mot dig.

Den lilla dikten botar oss inte från vår naturliga kortsiktighet. Den måste vi ständigt kämpa med intellektuellt och praktiskt, om än alltid i en viss mental uppförsbacke. Men det är när vi tappar de långa och breda perspektiven som vi faller offer för alarmism och dragningskraften hos det dödligt omedelbara. Det är då vi reagerar och agerar lika febrigt kortsynt som börserna och marknaden.

Nej, pandemin är inte över. Men det finns goda nyheter, bortom vaccinet och den allmänna känslan av att åtminstone delar av världen sakta men säkert är på väg ur pandemin. Det drar en välgörande underström av sund eftertanke genom inte minst den svenska pandemidiskussionen.

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.