Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-07-08 03:00
Bild: Dagens ETC, TT
Puffetikett
Dagens ETC

Sensationellt värdelöst att politiker fortfarande inte fattar klimatkrisen

Dagens ETC har analyserat alla tal i ”Almedalen”. Hur vill partiledarna hantera klimatkrisen? Förstår de ens att den existerar? Slutsatsen är mer än dyster. Svensk politik har idag, när tiden rinner bort, inte alls vad som krävs.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

Är det nu det händer? Att alla partier signalerar att man har förstått vad det betyder att det är 35 grader i Lappland, 45 grader i Portland, 50 grader i Kanada. Eller att partierna chockerats av de helt förvridna bilderna på en brinnande malström i Mexikanska golfen. Eller att de sett att forskare är märkbart skakade, för det som händer faller till och med utanför modellernas värsta scenarion.

Om du är som svenskar är mest har du möjligen haft bättre saker för dig än att följa samtliga partiledares tal under ”Almedalen”, det vill säga de digitala framföranden som hålls från riksdagen.

Men som tur var finns det en dagstidning som har en röd och grön ledarsida. Dagens ETC lyssnar väldigt noga efter hur partiledarna vill hantera klimatkrisen, om de nu vill det.

Alltså:

Nämner partiledaren klimatkrisen?

Om ja, på vilket sätt?

Vi tar dem i tur och ordning.

Nooshi Dadgostar (V) är först, med ett självförtroende som är möjligt för den som lyckats få sitt parti att hitta en väg in från den osynliga marginalen, och som vet att Socialdemokraterna lämnat ett tomrum bakom sig när man rört sig mot den politiska ”mitten”, den som är väldigt mycket höger.

Hon nämner klimat en gång, klimatomställningen, i en passage om hur svensk industri är världsledande och därmed säkrar framtidens sysselsättning:

”I Skellefteå byggs en gigantisk batterifabrik. I Kiruna ska LKAB göra om järnmalmen till fossilfri järnsvamp. Volvo ställer om till att bygga fordon som både byggs av fossilfritt stål och går på batterier.”

En gång, det är allt.

Något har hänt i Vänsterpartiet med den nya partiledningen. Dadgostar har sin strategi. Den är att vara gamla skolans socialdemokrati – jobb, trygghet, välfärd, stabilitet, rättvisa – när Stefan Löfven själv mest är upptagen med att fundera på vad som skulle blidka Centerpartiet.

Men klimatkrisen har viktats ned.

I detta tal till nästan ingenting.

Ebba Busch (KD) följer upp. Amerikansk populism, retorik tjuvad från Kamala Harris – och de tre stora samhällsproblemen. Klimatkrisen? Absolut inte. Vårdköerna, kriminaliteten och "klyvningen av landet”.

Men hon talar faktiskt om klimatet två gånger.

”Vi ska klara klimatomställningen”, lovar Busch, och räknar upp: kärnkraft, vattenkraft, ny grön teknik.

Det är hennes lösning. Regeringspolitik handlar däremot om att ”miljöpartister inte gillar folk som lever med villa, Volvo och vovve”. Hon menar att de rödgröna har en urban, ignorant, orättvis agenda som är ”bilfientlig”. Istället: Nej till högre pris på fossila drivmedel, nej till slutdatum för bensin och diesel, nej till höghastighetståg, nej till att lägga ner Bromma.

”Om du inte har råd att byta in din trotjänare mot en elbil – då är det dig de är ute efter.”

Det är kristdemokratisk klimatpolitik.

Bensinupproret, gula västar, kärnkraft.

Hon förtalar i alla fall ingen.

Nyamko Sabuni (L) – spännande, vad som helst kan hända. Vi vet ju att hon gillar elvägar. För det har lobbyisterna sagt att hon ska tycka. Men annars?

”I mitt Sverige ska varje flicka och pojke växa upp med hopp om framtiden”, säger Sabuni.

Men då handlar det uppenbarligen inte om att bromsa klimatkrisen, utan att skydda dem från ”kriminella” och ”fundamentalister”.

Hon yttrar klimat en gång.

Som i företagsklimat.

Jimmie Åkesson (SD) är med i den blåbruna smeten, nu kan han drömma om regering, så säker på sin sak att han unnar sig ett hetsande, rasistiskt linjetal. Men klimatkrisen? Det finns för många vänsterliberala multikulturalister att bekämpa. Eller en dikt av Esaias Tegnér att citera med darr på rösten. Åkesson hinner liksom aldrig fram till klimatkrisen, om han nu tror att den existerar, väldigt många i hans parti gör inte det.

”Vårt land har en lång rad riktigt allvarliga problem”, säger han.

Alla verkar komma från invandring.

Inget av dem kommer från ett skenande klimat.

Åkesson nämner överhuvudtaget inte klimatkrisen.

Annie Lööf (C) har med viss framgång lyckats branda sitt parti som grönt, utan att följa upp med konkret politik. Men hon kan lägga ut texten, det kan hon.

”Klimatförändringarna är vår tids största ödesfråga. En fråga om vår framtid och existens. En fråga vars akuta effekter visar sig så gott som dagligen just nu. Extremtemperaturer i Nordamerika. Byar som förintas i bränder i Kanada. Rekordvärme på Antarktis. En utveckling som är fruktansvärd. Som skapar oro och lidande och riskerar att släcka framtidstron hos allt för många människor.”

Och:

”Vi politiker måste visa ledarskap och ha modet att fatta tuffa beslut. Inse att det bara finns en väg framåt och det är att agera här och nu. Stoppa temperaturhöjningen, rädda klimatet och slå in på en väg mot en grönare och mer hållbar framtid.”

En politiker använder sin tid till att med patos tala om klimatkrisen (klimat nämns åtta gånger). För att sedan säga att räddningen kommer i form av – ”fler liberala reformer”.

Pys, låter förväntansballongen.

I alla fall om du inte anser att uppluckrad allemansrätt och privatiserat skogsägande per automatik tar dig mot en ljusare, hoppfull, grönare framtid.

Märta Stenevi (MP) säger det ingen annan säger, att politikens uppgift inte bara är att stimulera gröna innovationer utan också att tvinga ner fossila utsläpp.

Men det blir inte ett tal om klimatkrisen.

Stenevis huvudbudskap är snarare att Miljöpartiet avser spela ”en annan roll i svensk politik”, att från zonen mellan socialism och kapitalism fortsatt vara gröna, men ta mer ansvar för jämlikhet, för att bli kvitt gängen, för att stoppa rikskapital i välfärden, för att även landsbygden ska ha samhällsservice, för att kvinnor inte ska mördas av män, för att hederskultur ska motverkas, med mera.

Stenevi nämner klimatet tolv gånger, fler än någon annan.

Stenevi vill samtidigt bredda snarare än fokusera.

Nästan som om hon tror att klimatkrisen inte är tillräckligt övertygande som argument för att garantera fyra procent.

Lena Rådström Baastad (S) är partisekreterare, senkommen ersättare till Stefan Löfven, som hade svårt att koncentrera sig eftersom han inte visste om han skulle få fortsätta vara statsministern.

Hon säger grönt fem gånger och klimat två gånger, i sammanhanget att Sverige har allt att vinna på en teknikdriven transformation bort från det fossila.

Exempel:

”Vår generations uppgift är att genomföra en rättvis klimatomställning och samtidigt säkra framtidens nya gröna jobb, i hela landet.”

Och:

”Sverige och Europa ska gå i fronten i att genomföra Parisavtalet.”

Och:

”Vi är på väg att bygga om Sverige till världens första fossilfria välfärdsland.”

Det rullar på, menar Rådström Baastad.

Men nej, det gör ju inte det. Sverige måste bli dubbelt så ambitiöst för att klara Parisavtalet. Koldioxidutsläppen måste direkt ner med 12-15 procent. Varje år.

Hur?

Batterifabriker.

Fossilfritt stål.

Ge företag en knuff i rätt riktning.

Det är ett svar.

Det är också långt ifrån dubbelt så ambitiöst.

Det är, sammanfattat, en regering som inte kommer leva upp till Parisavtalet.

Ulf Kristersson (M) hävdar att Sverige inte kan vänta. Men klimatet kan visst vänta. För det pratar han inte om. Alls. Desto mer om brottslighet, invandring och integration.

Kristersson är redo, säger han.

”Redo att prioritera det riktigt viktiga och låta annat stå tillbaka. Redo att sjösätta reformer som sätter Sverige på en ny kurs för resten av 20-talet.”

Det går inte att hitta något positivt.

Det går inte ens att låtsas.

Ingen partiledare som plötsligt förstått allvaret och omvänts till både lyssna till och dra slutsatser från vetenskapen?

Nej.

Ingen glad överraskning?

Nej.

Vi kan inte jubla för att ett grönt parti fortfarande är grönt (men inte bara!). Eller för att vi fått ett definitivt besked hur erbarmligt usla de blåbruna skulle vara på att ställa om. Eller för att partiledarna åtminstone inte flög till Visby.

Det är katastrof.

Svensk politik har idag, när tiden rinner bort, inte alls vad som krävs för att med kraft agera mot klimatkrisen.

Om vi ändå ska vaska fram något är det att vi har möjlighet att välja nytt om, senast, drygt ett år.

Politiker som förstår och vill göra något åt klimatkrisen.

Vilken grej.

Det borde vi prova.