I Almedalen har det varit mycket prat om invandring och svenska värderingar och om att göra rätt för sig. Ett stort politiskt parti prånglade ut tämligen missvisande uträkningar som skulle få oss medborgare att vilja sänka diverse bidrag. För att det ska löna sig att arbeta, heter det. Ja, det ska det naturligtvis, men det gör det genom vettiga minimilöner, inte genom sänkta bidrag. Samma parti vill för övrigt sänka lönerna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Dock tycker även jag att det ska löna sig att arbeta. Jag tycker dessutom att det ska vara möjligt att leva, hela året, inte bara på semestern. Det är ju semestertider nu och allt är underbart på alla sätt. Barnen leker snällt i strandkanten, glada vänner kommer förbi med någon gott att äta, nätterna är ljumma, partnern är fantastisk och sexlivet på topp. Eller kanske inte ... Kanske är det i stället just nu som allt kraschar. För nu hinner livet i kapp.
Jag har en tulipanaros på väggen på mitt kontor. Målningen är inte särskilt skickligt utförd om jag ska vara ärlig, men jag tycker väldigt mycket om den. Den är en gåva från en församlingsmedlem.
Ordet tulipanaros betyder något ouppnåeligt, något som inte går att förena men som man ändå strävar efter, som att korsa tulpaner och rosor. Man känner sig som en enkel tulpan men vill vara en komplex ros. Eller kanske känner man sig som en taggig ros men man vill vara en silkeslen tulpan. Vi drömmer ofta om att vara det vi inte är och om att kombinera företeelser som inte går att kombinera. Arbete och liv borde inte vara en av de ouppnåeliga sakerna. Inte sjukdom eller arbetslöshet och liv heller.
Min tulipanaros har aggressiva tänder och blåsvarta vingar. Men den har vingar – och jag tror till och med att den flyger. Som en liten, ilsken, kronprydd ängel som ännu inte har förstått vad den egentligen är. Att den är bra just som den är. Man skulle vilja klappa den, lugna den lite så att den kan andas ut. Den är på något vis rätt söt och den har klara, vackra färger och den gör mig märkligt glad. Kanske för att den trots allt når det ouppnåeliga. Tulipanarosor finns, om än bara på bild.
Nu är det semestertider. Stiltje på arbetsplatser och i samhället men sällan i människors liv, sällan så skönt som man har drömt om hela vintern heller. Tvärtom. Semestertiden är då man bestämmer sig för stora saker – som att skiljas. Det är nu man har tid. Det är nu som livet hinner ifatt.
Det är sorgligt. För det betyder att vi inte orkar i vanliga fall, de andra elva månaderna på året. Vi är för slutkörda, för snurriga av ekorrhjulet så vi bara fortsätter och fortsätter och fortsätter, utan att egentligen leva. Det borde inte vara så. Det måste få finnas tid för livet året om. De som behöver bidrag ska kunna lita på att hjälpen finns, året runt. Och de som arbetar för sin lön ska inte behöva vänta med alla känslor till semestern. Varför pratades det så lite om det i Almedalen? Att förena försörjning och liv ska inte vara någon tulipanaros, oavsett om man behöver bidrag eller om man har ett betalt arbete.
