Ledare. Veronica Palm.

2017-09-24 03:00

Schulz svåra dilemma

När du får samma regering vad du än röstar på blir väljarens enda sättet att visa missnöje med regeringen att rösta på extremare partier som erbjuder ett helt annat alternativ.

I dag går Tyskland till val. Det ser inte ut att bli någon rysare. Samtliga bedömare är eniga om att Angela Merkel kommer att vara förbundskansler även när Tyskland vaknar upp i morgon.

Frågan som diskuteras är istället med vilka partier och med vilket stöd hon bildar regering. Vi leker den numera populära leken vem-tar-vem som politiska ledare ägnar sig åt och som fyller spaltmetrar i tidningarna och ger levebröd åt politiska tyckare.
Så när champagne eller sorgeöl på valvakorna i natt är urdrucken undrar vi alla vem-tar-vem i Bundestag. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I en valrörelse som präglats av trygghet visavi oro är det svårt att sia. å ena sidan har varken Angela Merkels kristdemokratiska högerparti CDU eller det socialdemokratiska SPD enligt opinionsundersökningarna gynnats av att sitta i regering tillsammans.

Men tappen är betydligt mindre än vad en skulle kunna förvänta sig. För å andra sidan så visar en regering med de två stora partierna från olika sidor ansvar i en orolig tid. Att signalera trygghet har troligen minskat fallet i opinionen, men inte nödvändigtvis slitningarna i regeringen.

Angela Merkel ser alltså ut att sitta kvar och CDU blir största parti om än med en numerärt svagare position än tidigare. Samtidigt växer de små partierna och det högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) ser ut att ta plats i Bundestag efter valet.

Frågan är om Angela Merkel är så stabil att hon kan bilda en politiskt snävare koalition med liberalerna och/eller de gröna. På så vis får hon en tydlig opposition att som landsmoder speglas mot och samtidigt kunna föra en något tydligare politik.

Vän av ordning undrar kanske varför jag inte intresserar mig för vad SPD tänker. Mm. Det är lite knepigt det där. Ett av de stora problemen med att vara socialdemokrat är att en så förtvivlat gärna vill bestämma.

Det ligger liksom i socialdemokratins dna att hellre genomföra en ganska sunkig kompromiss som ändå tar ett litet steg framåt än att rakryggad stå vid sidan av med en välskriven reservation under en vajande röd fana.

Egentligen är just det här något jag verkligen gillar med socialdemokratin, att den alltid försöker bli genomförd med de medel som står tillbuds.

Samtidigt kan det ibland vara en fara i det. Det uppenbara är ju risken för maktfullkomlighet, men också att inte förstå när en välskriven röd reservation faktiskt krävs för att inte kröka ryggen så djupt att den går av. 

Jag har naturligtvis ingen aning om vad som sker i huvudet på SPD:s ledare Martin Schulz i dag, men jag gissar att han är orolig. Det är inte roligt att riskera bli utbytt av den kvinna i värden som kanske mer än någon annan signalerar trygghet i en tid då många känner oro.

Det måste vara tungt för Martin Schulz. Han vill inte ställa sig eller ställas vid sidan av avgörande beslut de kommande fem åren. Han riskerar att förnedra sig lågt för att få vara med. Inte för makten i sig utan för att han så förtvivlat gärna vill vara med och göra världen bättre.

Samtidigt har han att hantera att det stolta tyska socialdemokratiska partiet är nere på opinionssiffror på lite drygt 20 procent. Detta parti som är europeisk socialdemokratis moder.

Faktum är att det första svenska socialdemokratiska partiprogram var en direkt översättning av det tyska ”Erfurtprogrammet” skrivet av Kautsky och Bernstein och godkänt av Engels.
Schulz vill inte vara den som riskerar att kompromissa bort ett anrikt parti som fortfarande har potential att bli statsbärande.

Jag är en stark vän av kompromisser och blocköverskridande samarbete, men ser två stora risker med fortsatt CDU-SPD-styre. För det första riskerar alltid en regering med de två största partierna i respektive politiskt block att undergräva demokratin.

När du får samma regering vad du än röstar på blir väljarens enda sättet att visa missnöje med regeringen att rösta på extremare partier som erbjuder ett helt annat alternativ.

Jag skulle aldrig förespråka en S-M-regering i Sverige. Det vore förödande för demokratin. Däremot är jag en stark förespråkare för samarbete i avgränsade och för landet viktiga områden.  

För det andra finns det en punkt där kompromisser går ut över den egna identiteten och där en måste sätta ner foten.
Det tydligaste nutidsexemplet i svensk politik är kanske när Stefan Löfven ägnade hela valrörelsen åt att ”sträcka ut en hand” åt Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) som båda konsekvent, och stundtals hånande, avvisade inviterna.

När sedan de borgerliga la en gemensam oppositionsbudget som SD röstade för och alltså fällde Löfvens första budget som statsminister då var gränsen nådd. Han rätade på ryggen och utlyste extraval. 

Ibland måste en rakryggat och ärligt se de långsiktiga konsekvenserna. Jag hoppas att Martin Schulz och SPD har orken och modet att räta på ryggen och stolt träda in i rollen som samarbetsvilligt men också starkt oppositionsparti.