Jag tänker rösta på Soraya Post i EU-valet, Feministiskt Initiativs kandidat till EU-parlamentet. Jag brukar inte babbla om vad jag tänker rösta på, men nu vill jag ge en motbild till Göran Greiders påhopp på Fi i Dagens ETC: idén att av taktiska skäl låta bli att rösta på Fi. Jag anser att ingen ska rösta av taktiska skäl, utan att demokratin är till för att visa på vars och ens innersta övertygelse – att våra drömmar om svensk politik är mångfacetterade, att just det ska speglas och att vi ska följa drömmarna utan att snegla på partitaktiska otrevligheter.

Soraya Post är rom och romsk aktivist och jag kan inte tänka mig något mer värdefullt än att få in en svensk rom i EU-parlamentet. All heder åt Fi som nominerat henne!

Jag har lust att berätta om den glädje romer berett mig i mitt liv. Samtidigt är det ju som alltid fånigt att dra alla över en kam, vare sig det gäller italienare eller romer eller amerikaner. Men jag tycker att den enda bild som ges av romer handlar om elände, medan mina erfarenheter handlar om solidaritet och fantastiskt berikande möten.

Jag hade turen att växa upp i ett hem där det inte fanns några fördomar mot zigenare, som romer kallades när jag var liten. Tvärtom. Det finns dessutom en legend i min släkt: min morfars mormor försvann (eller skickades bort) när barnet Emilia var fött. Emilia uppfostrades i slutet av 1800-talet av sin pappa i Borgå i Finland, och det berättas att den försvunna mamman var rom. Min älsklingsdocka hette Singoalla, döpt efter Viktor Rydbergs romanromska, mystiska skönhet, som min mamma läst högt för oss.

När jag var barn bodde vi några år i Karlshamn och på somrarna hyrde vi en sommarstuga i Vägga. Varje sommar slog sig ett gäng romer ner i närheten, alltid på samma plats i ett skogsbryn på vägen mot Kollevik. Och dit gick vi, barnen i Vägga, och möttes av den mest generösa gästfrihet. 

Att i det mycket välordnade, för att inte säga fyrkantiga, svenska 50-talet träffa på svenska ”nomader”, i våra barnaögon otroligt äventyrliga och spännande människor, som bodde i tält och husvagnar, som flyttade från plats till plats, som tände lägereldar och som tog emot oss barn med öppna armar, som berättade historier och bjöd på saft och kex var oslagbart! Det finns andra sätt att leva! Fattade jag då, för första gången. 

Vi barn hade ingen aning om det helvete av förföljelse och diskriminering som romerna utsattes för. Det berättade de aldrig för oss. Vi mötte medmänniskor, vuxna och barn, som levde på ett helt annorlunda sätt och lät oss hälsa på dem och samspråka med dem och de gjorde ett outplånligt intryck på mig: Man måste inte leva som konventionen föreskriver! Att vårt samhälle med alla slags tvångsmedel höll på att tvinga romer att bli ”precis som vi” visste vi inte.

När jag var tonåring träffade jag -ibland Katarina Taikon som var romsk aktivist, precis som Soraya Post. Hon var god vän med min pappa. Då först fattade jag att romerna betraktades som problem och inte som en tillgång.

1965 liftade jag från Grenoble i Frankrike, där jag pluggade, till Saintes-Maries-de-la-Mer i franska Camargue, som enligt Wikipedia är ”en vallfartsort bland annat för romer som menar att relikerna av deras helgon Sara La Kali finns där i en kyrka. De firar årligen en festival i staden till Sara La Kalis minne.” Det visste jag ännu inte, men jag hamnade mitt i de europeiska romernas fest för sin svarta madonna. Det var under hippietiden, en av de mest förtrollande epoker jag upplevt. Unga människor som förespråkade kärlek, gemenskap, egendomslöshet och hygglighet; vi delade allt med varann och var övertygade om att en annan värld var möjlig. Och istället för att prata eller skriva om det gav sig unga människor ut i världen, on the road, för att ”se världen” och träffa andra kulturers människor. Flower-power, ”make love not war”. 

Jag blir alltid full i sorgset skratt när jag läser om ”hippies” idag, hur den tiden demoniseras och förlöjligas. Troligen var den ungdomsrörelsen ett större hot mot makten än atombomben. Vill ni inte äga? Inte göra karriär? Då måste ni krossas!

Jag blev kvar länge i Saintes-Maries-de-la-Mer. Där fanns hippies och där fanns romer, som kommit från hela Europa. Och det som inträffade var att romerna och hippierna slöt förbund; vi var samma andas barn. Vi förstod varann. Romerna gömde av polisen eftersökta hippier i sina husvagnar. De var inte eftersökta för brott, utan för ”vagabondage”, som betydde att man liftade omkring i Frankrike, utan synbart mål, vilket var förbjudet. ”Mammorna” sydde underbara klänningar åt oss – de tyckte inte att vi skulle framleva våra kvinnoliv i jeans. Vi älskade klänningarna men predikade kvinnornas frigörelse för dem, vilket de fann högintressant. Det var en fullkomligt förunderlig tid; om morgnarna satt vi och åt frukost utanför romernas husvagnar och betraktade Medelhavet, livligt filosoferande. Hippies och romer delade allt, utan att ens behöva prata om det! Det var införstått.

I en tid när den etablerade världen fann hippie-rörelsen asocial och skrämmande, medan jag upplevde den som bland det bästa som hänt – det gör jag fortfarande – tog romerna oss till sitt hjärta, utan några åthävor. Det säger något om romer som aldrig blir sagt. 

Jag ska rösta på Soraya Post därför att jag är övertygad om att romer har massor att tillföra vår ”kultur”, att som Stig Dagerman en gång sa när man invände mot hans anarkosyndikalism: ”Den rösten måste också höras i kören.” 

Jag vill att Soraya Posts röst ska höras i EU. Och jag är lycklig över att Fi givit mig möjlighet att rösta på henne.