Ledare. Roya Hakimnia.

2020-02-01 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Så här ser verkligheten ut i den sjuka vården

Jag får tillbaka ännu en remiss: den privata utföraren kan inte hålla vårdgarantin. De tjänar mer på att inte ta emot patienten.

Jag sitter på vårdcentralen och vill remittera min patient till en hudläkare. Jag scrollar i listan, cirka 15 stycken i innerstan. Ingen finns i hela Järvaområdet.

Jag får tillbaka ännu en remiss: den privata utföraren kan inte hålla Vårdgarantin. De tjänar mer på att inte ta emot patienten. En medicinsk bedömning finns över huvud taget inte i svaret.

Jag tar dagens fjärde patient med tolksamtal på en kvart. Inte en extra minut för tolksamtalet. På den privata vårdcentralen ett stenkast bort har de max något tolksamtal i veckan. På vår har vi tolkar på plats som pratar de två vanligaste språken, den privata vårdcentralen har det inte. På så sätt lotsas de med tolkbehov till oss.

Så här ser verkligheten ut i primärvården i utsatt område i Stockholm, på andra sidan sjukhuskrisen. Valfrihet, Vårdgaranti och privata utförare har skapat en ojämlik vård där ekonomiska prioriteringar går för medicinska, i strid med hälso- och sjukvårdslagen.

Irene Svenonius (M) och Anna Starbrink (L), högsta ansvariga politiker i Stockholmsregionen, har bemött varje kritik av varslen på sjukhusen med att mässa på om närakuter och vårdval och digital vård. Men låt oss prata om närakuterna.

”Allmänläkare råder det en skriande brist på och deras kompetens behövs på vårdcentralerna, inte på närakuterna”, skriver Magnus Isacson, ordförande för Svensk förening för allmänmedicin.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Närakuterna fokuserar på de allra lättaste fallen, ett besök kan lätt vara en förkyld patient som inte ens hade behövt söka. För varje fråga utöver det allra enklaste, rekommenderas patienterna att söka sin vårdcentral. Den kontinuitet som är livsnerven för primärvården och förebyggande vård, förstörs av denna sönderfragmentiserade vård. Hade resurserna istället lagts på primärvården och fler alllmänläkare, hade patienterna kunnat följas av sin husläkare och vården hade blivit så mycket säkrare. Personalen på sjukhusen pekar på närakutproblemet från andra hållet: närakuter kan inte ta behandla akutens svåra patienter. Mycket riktigt visade Dagens Medicin i december att närakuter bara driver på vårdkonsumtionen.

”Vården på stan” (ett nyord för privata vårdgivare i Stockholm) avlastar inte oss, snarare tenderar de att lasta på oss. När de tar enklare fall, kvarstår i offentlig vård de multisjuka, de med språkbarriärer, de med sjukskrivningar, depressioner, frågor, oro och funderingar som man inte hinner med på närakuten eller på videolänk. De andrum vi hade med några enkla patienter mellan de svåra, har försvunnit.

Vi börjar få en ny specialisering inom vården: de specialiserade på lätta patienter och de specialiserade på svåra. Detta är en fruktansvärd personalpolitik, att vissa ska arbeta bara med vårdtunga patienter medan andra ska softa bakom sin telefon och låtsasbedöma halsmandlar och trumhinnor varje dag på videolänk och tjäna mer.

Lägg sedan till att de styrande politikerna och cheferna ignorerar våra vittnesmål och ser till att vi inte har något att säga till om, så har ni receptet på utbrändhet.

Svenonius, du bränner ut oss.

Medvetet skulle man elakt kunna säga. Så att ingen ska vilja jobba offentligt.

Hennes mål är ju, som hon har uttryckt i intervjuer och i sin egen bok, en sjukvård byggd på privata försäkringar, ej skattepengar. Hon verkar följa Noam Chomskys kända citat om privatiseringar av offentliga tjänster: se till att inget fungerar, gör folk arga och sedan lägger du över dem i privata händer.

Antalet allmänläkare per 1 000 invånare är en tredjedel mindre än EU-genomsnittet. Samtidigt har vi minst antal vårdplatser per invånare i hela EU, mindre än hälften av EU genomsnittet på 5,0 per 1 000 invånare.  Utgifterna för sluten vård är 22 procent, vilket är mindre än för tio år sedan och mindre än EU:s genomsnitt på 30 procent. 

Den politiska inriktningen de senaste åren har alltså både dragit ned på primärvård och på sluten vård.

Vad har de satsat på?

ST-läkaren i kardiologi Akil Awad formulerar det träffsäkert i en debatt mot det liberala regionsrådet Anna Starbrink:

"Det är en väldigt aktiv och stort flytt av fokus och resurser från de som har störst vårdbehov till de som har mindre vårdbehov, och det här går mot vår yrkesetik och går mot hälso- och sjukvårdslagen.” 

Detta är inga åsikter, utan styrks av forskning från bland annat Karolinska Institutet, vilken visar på att framför allt friskare personer har vunnit på de senaste årens marknadsreformer. 

Håkan Tenelius, tidigare vd för Vårdföretagarna, beskriver öppenhjärtigt i boken ”Välfärdslobbyisten” hur lobbyismen siktar in sig på folket genom att prata om kvalitet, tillgänglighet, valfrihet, den lilla företagaren (gärna den kvinnliga företagaren). De vill absolut inte diskutera vinsterna, absolut inte prata om att vårdmarknaden domineras av ett fåtal aktörer. Målet är makten över tanken och att göra frågan helt ”opolitisk”. Som Tenelius själv säger, frågan om finansiering av vården ska bli lika bortglömt som i tandvården.

Men marknadiseringen av sjukvård är ett misslyckande även när Vårdföretagarna sätter upp sina egna regler för testet. Kvalitet? Effektivitet? Tillgänglighet? Våra erfarenheter och siffrorna säger annat.

I  EU- och OECD rapporten State of Health för Sverige år 2019 ser man att sjukvårdens utgift i förhållande till BNP bara ökar. Väntetiderna är fortsatt ett stort problem och har i vissa fall till och med ökat, särskilt när det kommer till planerad kirurgi. Andelen som tycker att väntetiderna minskat till sjukhuset sjunker för varje år enligt Vårdbarometern, 45 procent anser att väntetiderna till besök och behandling på sjukhus är rimliga, en nedgång med fem procent sedan förra mätningen. När det gäller vårdcentralerna har andelen minskat från 63 procent till 57 procent. Och enbart 50 procent anger att vård ges på lika villkor, en minskning från 57 procent 2017.

Årtionden av marknadisering av sjukvården har byggt ett monster. Byråkratin har växt, beslutsfattandet har kommit längre ifrån personalen, budgetar slaktas, personalen blir allt mer utbrända, patienter börjar frukta sjukvården.

Tänk om vänstern hade haft ett nationaliseringsprojekt med samma förödande resultat? Högern hade ju aldrig låtit oss få en lugn stund. Men nu äger de dagordningen och försöker dölja sambandet för att kunna fortsätta privatisera.

Men visst, en klick patienter är nöjda. Precis som i kapitalismen i stort, kan man prata om ett fåtal procent som tjänar på ojämlikheten, framför allt storägarna av privat vård, och friska rika i storstäderna, som också alltmer köper privata försäkringar. Vi andra har bara förlorat. 

Vi kan inte förstå sjukvården separat från allt annat. Sjukvården, skolan, omsorgen, klimatet, samma strukturella problem finns på alla dessa områden, och det handlar om vårt ekonomiska system.

Vi måste bygga en sjukvård för de många, inte för de få.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter